Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!
[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]
Jag hade tjafsat med min kille under eftermiddagen. Som man ju ibland gör med sin partner, blir oense om onödiga ting och hasplar ur sig dumma saker till varandra för att kort därefter säga förlåt och bli sams igen. Men just denna eftermiddag hade vi inte riktigt hunnit till den goda stämningen, så jag fick ta till andra metoder för att hålla huvudet kallt. I mitt fall innebar det 90 minuter yoga.
Bitter och stressad rusade jag in i yogasalen, något som alltid känns lite ironiskt att liksom skynda till. En plats för lugn och eftertanke, och in kommer jag som en storm av bråk och ångest. Väl där landade jag på yogamattan, kände värmen från golvet, tog några djupa andetag, blundade, tänkte på hur bra min kille ändå är och hur dumt det där bråket var – och mitt i denna tankesnurra blev jag avbruten av en alldeles för spännande konversation pågåendes på mattorna bredvid min.
”Har du skickat iväg smset nu? Har du fått svar?”
”Ja, jag skickade för 10 minuter sedan, men han har inte svarat än.. vad tror du han kommer säga? Jag vill ju träffa honom nu i veckan igen, men kan jag fråga det rätt ut?”
Det två kvinnorna satt på varsin ände om sina yogamattor och inspekterade tillsammans sms-konversationen noga och fortsatte analysera hur nästa steg skulle gå till. Ett samtal jag själv varit i många gånger, i kvinnornas olika roller som både stöttande vän respektive nykär och förväntansfull. Man kunde nästan ta på stämningen mellan dem och smsen. Pirret, förhoppningarna och systerskapet därtill. Hur mycket man kan vilja ha något så enkelt som ett svar på en liten hälsning, tolka varenda mening som ett viktigt budskap och välja emojis med en otrolig eftertanke. Visst har vi alla varit där?
När yogaläraren väl kom in i salen, la kvinnan bort sin mobil och fick en snabb kram från sin väninna över mattorna. Ett varmt leende fick agera stöttepelare när väntan på nästa sms fortsatte under klassens gång. Hon rättade till sin t-shirt, la det mörkgrå lockiga håret bakom öronen och gjorde sig redo för kommande 90 minuter. Med en fantastisk hållning och imponerande styrka gick hon igenom klassen betydligt mer graciöst än vad jag gjorde. Något man kanske inte trodde med tanke på mina 27 år och hennes, ja vad kunde det vara, i alla fall 67?
Visa det här inlägget på Instagram
Det är något särskilt med att bli rejält överraskad, att då och då få sina fördomar krossade. Som att höra en 67 årig kvinna prata om flirtiga sms och vara pirrig inför vilket svar hon ska få. Höra förhoppningen om att få gå på den där dejten, tveka över formuleringar och analysera punkter och frågetecken. Konversationer jag har fått för mig hör hemma bland ung kärlek, som har ett naturligt bäst före-datum när en påstådd mognad kickar in vid någon slags vuxen ålder. Men givetvis funkar livet inte så. Det där pirret har ingen åldersgräns åt något håll, det är lika laddad stämning för skolbarnet som frågar chans på sin klasskamrat som för kvinnan över 60 som skickar sms till mannen hon så gärna vill träffa i veckan. Modet som krävs för att ta nästa steg är lika stort för tonåringen som för barnet, karriäristan, pappan och mormodern. Känslorna verkar vara precis desamma, bara uttryckt i olika åldrar, kroppar och språk. Vissa med en handskriven lapp som erbjuder tre alternativ, ”ja, nej, kanske”. En annan genom att ”slida in i någons Instagram DMs”. En hel del via finurliga sms, med eller utan emojis. Det är visst en smaksak. Men pirret och modet ser ingen ålder. Kärleken tar visst inte hänsyn till den.
När jag kom hem från yogaklassen gick jag med blöta skor rakt igenom lägenheten och kramade hårt om min kille. Nu var det ändå dags att vi blev sams igen, efter 90 minuters paus från de onödiga argumenten. För bara något år sedan var det jag som gick och väntade spänt på svar på sms från just honom, med förhoppningen om att vi skulle ses igen samma vecka. Modet som hade krävts för att våga fråga just det, skicka iväg det där smset och hålla tummarna för att det gick vägen. Att lita på pirret, våga ha modet och hoppas på kärleken. Med alla dess småtjafs, behövliga pauser och ännu viktigare försoningar.
Jag hoppas att kvinnan på yogaklassen fick svar på sitt sms och gick på den där dejten samma vecka. Att den fick leda till något härligt, fantastiskt, stundtals jobbigt men alltid värt det. Att pirret, modet och kärleken fick vara där, och krossa fördomar hos oss 27 åringar.
