Bild: carolinertz
Kommer du ihåg ditt första nyårslöfte?
Kanske var det i samband med när nyårsafton inte bara var en kväll då man fick stanna uppe till midnatt, utan även fungera som symbol och avstamp för livets kapitel. Slutet på ett, början på ett annat. Jag själv reflekterade inte särskilt mycket över det som liten, jag tror inte mitt fokus vandrade så mycket längre än till när jullovet skulle ta slut. Kanske att de flesta barn fungerar så? Tidsspannet som antingen inte rör sig längre än ett skollov, eller aldrig har ett slut där framtiden rymmer alla möjliga drömmar som astronaut, popstjärna eller min generations gemensamma favorit: delfinskötare på Kolmården. Tiden däremellen var diffus. Några grandiosa planer eller självuppfyllande löften stakades inte ut på 12-månadersbasis med delmål längs vägen. Tills ett år när konceptet presenterades för mig – och jag blev hooked.
Mitt första nyårslöfte var att sluta bita på naglarna. Det gick, ärligt talat, åt helvete. Hur mycket “Stopp & Väx” (ett nagellack som smakade, ärligt talat, åt helvete) som än målades på, så lyckades jag i dagdrömska stunder ändå bita, pilla och riva tills det knappt fanns någonting kvar. Min vision i början av året hade varit så inspirerande. Äntligen skulle jag också få händer som var lite mer vuxna än barnsliga och framförallt bli en sådan som har snygga naglar. Det fanns något identitetsbärande i det, tyckte jag visst redan vid knappa tonår. Tyvärr fick den personan vänta några år, då det årets Carro inte var redo att ge upp denna dåliga vana.
Fler år och ännu fler löften kom och gick, resultaten varierade. Som nyfrälst målsättare var alla slags nystarter min bästa drog. En liten förändring i datum, årstid eller annat avstamp gav mig mentala superkrafter. Plötsligt kunde allt göras, påbörjas, startas och förbättras och ingen tid hade varit mer lämplig än just nu. Ett drag jag fortfarande kan gilla hos mig själv, jag är så lättlurad inför dessa säsonger och budskapen som kommer med dem. Byt ut en siffra i kalendern och min motivation flyger i taket, visst finns det något väldigt mänskligt, ganska naivt och lite härligt i det? Alla listor som skrivits, löften som gjorts och mål som siktats mot. Det har varit kring pengar som ska tjänas, betyg som ska förtjänas, resor som ska göras, rutiner som ska hållas, egenskaper som ska läggas till eller tränas bort. Från de mest livsomvälvande besluten, till de mindre men ack så viktiga detaljerna. Så som naglar.
Ett annat år var ett av mina många löften att alltid ha målade naglar. Detta var en tid då bitandet, pillandet och rivandet låg bakom mig, tack och lov. Ett modeintresse hade också vaknat så smått till liv, men plånboken inte riktigt med det. Tacka gudarna för Mavalas minilack á 49kr styck! De inkluderades smärtfritt i månadspengen och kunde varieras i oändlighet med alla hundratals nyanser. Detta år gick löftet riktigt bra. Jag var plötsligt (äntligen) inte bara en person som hade rätt snygga naglar, jag blev även en fena på att måla dem. Ett litet (obefintligt) steg för mänskligheten, men jag var däremot en helt ny Carro. En person som bytte nagellack var och varannan vecka och som dessutom hade uppfyllt ett mål. Jag hade hållit ett, om än litet, löfte gentemot mig själv.
Som sann målknarkare har jag lite erfarenheter att dela med mig av. Det vill säga, ett bra gäng nyårslöften som absolut inte har infriats på många år tyvärr utan den minsta analys över varför. Men med ålder kommer självreflektion desto mer naturligt, helt enkelt mindre nagelbitande och mer rannsakan. Något som jag tror har landat i lite tips på hur man bäst sätter dessa mål och löften, i alla fall om man vill lyckas uppnå dem. De har tyvärr inte alls att göra med delmål, strategiska belöningar, SMART goals och allt annat vettigt som man kanske borde ha närmre till hands, utan något helt annat. Den lilla nyckeln som fick mig att inse vilka löften jag faktiskt lyckats hålla och varför jag fortfarande tycker så mycket om denna lilla ritual. Så innan du pinnar ner alla storslagna ambitioner för 2022, prova svara på denna fråga: Vilka väldigt små detaljer tar dig väldigt små steg till den väldigt härliga visionen av dig själv?
Nu snackar vi smått. Nagellacksnivå, alltså. Tro mig, jag flörtar också med stora planer för allt jag vill uträtta och uppnå, men dessa minilöften bär på nästan hela tjusningen. Detaljer som rymmer så mycket identitet, men som samtidigt är fånigt enkla att uppnå, vad än livet än kan tänkas bjuda på. Det finns något stärkande i att få hålla löften till sig själv, hur små de än kan vara. En stolthet som kickar in, ett nytt förtroende kring sin egna förmåga. Tänk om nyårslöften kunde få skapa känslor som dem, istället för stress och uppgivenhet?
I skrivande stund är jag en person vars vänner och bekanta (även en och annan Instagramföljare) nog kan bekräfta, alltid har vackra naglar. En fånig detalj för de flesta och något jag själv tar för givet, men vid en viss tidpunkt var detta den absoluta målbilden som mitt 12-åriga jag gick och drömde om. Jag har skrattat många gånger åt att jag så många år valde att ha löften om dessa satans händer och skicket på dem, men samtidigt sträcker jag lite extra på ryggen när jag ser mina fingrar vandra över tangenterna.
Den lilla dumma detaljen satte sig till slut. Många andra löften gjorde inte det, de flesta för att vara ärlig. Men denna vinst påminns jag om varje dag, 16 år senare. Målknarkare som jag är så kommer listorna nog alltid vara långa och förhoppningarna stora, särskilt denna tid på året. Och när jag en dag kommer blicka tillbaka på mitt 28-åriga jag, kommer det säkerligen vara ännu fler som inte gick i lås. Men förhoppningsvis får jag skratta åt en liten detalj som äntligen fick landa, och sträcka lite extra på ryggen.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
