På sistone har alla mina möten inletts på ett och samma sätt. Några minuters kallprat om hur glad man blir när solen äntligen kikar fram. Hur dagarna känns längre, promenaderna trevligare och humöret som piggnar till för varje vårtecken som kommer ens väg. En konversation som återkommer varje solig vecka i mars – för visst är den det mest självklara denna tid på året? Ändå reagerar man, hur väntat det än kan tyckas vara.
I samma takt som snön smälter och uteserveringarna fylls upp, ser jag hur hela min umgängeskrets börjar ändra form. En slags kollektiv livskris som infaller i åren kring 30 och som har två tydliga utgångar. Ring på fingret eller ny tinderprofil. Graviditeter eller kapitelavslut. Lägenheter som säljs för att ge budget till något gemensamt och större, eller köps av dem som numera ska rå om sig själva och ingen annan. Kanske att pandemins slutskede har gasat på denna megatrend i jag-älskar-dig-för-alltid eller tyvärr-inte-längre, insikter som landat när livet börjar se desto mer normalt ut igen. Den stora glädjen i att äntligen få umgås och styra upp festligheter, resulterar i möhippor och bröllop. Månader av begränsat umgänge har visat om dessa parkonstellationer var rätt härliga ändå, eller om de inte klarade den stora prövningen. Ur detta perspektiv, så hörde denna kris snarare till världshälsan än den egna och relationens.
Kanske att pandemin har ett finger med i spelet. Eller så är vi bara 30-ish och relationspoletterna dimper ner som andra givna ålderstecken?
Det är lika uppenbart som vårens ankomst, att livet liksom fungerar såhär. Det förvånar ingen, men känns ändå. Trots brist på överraskning, tycks ändå omgivning och psyke haja till av det som sker rakt framför ögonen på en. Att kvällar blir ljusare, snön smälter och mogna relationer blir till äktenskap. Eller inser att de aldrig kommer bli just det, och avslutas innan vintern gör sin comeback igen.
Under en middag häromveckan firade jag två vänners förlovningar, och fick under samma kväll sms om en tredje. Vi alla reagerade, som man ju gör, i extas och nästan lite chock. Omg herregud berätta ALLT! När, var, hur, hade du någon aning? Nästan exakt samma replik passade bra några dagar senare, när en annan vän hade avslutat sin relation efter drygt tre år tillsammans. Hon hade landat i att livet som de byggde tillsammans inte var det hon ville ha. Hur ont det än gjorde att ge upp, så var det inte dit den långsiktiga investeringen skulle gå. Att vara kvar i en relation som inte är den stora, starka och livslånga, ain’t nobody got time for that.
Det är den röda tråden i alla samtal mina vänner emellan. Vare sig man är förlovad, nydumpad eller stabil singel, en krass syn på tid har tillkommit, med stränga regler för hur den ska spenderas. Tanken på att slösa tid på något som inte är bestående, i alla fall inte på ens egna villkor, är plötsligt mer och mer skavande. Så pass mycket, att jag känner fler exempel som snarare duckar för hela dejtingscenen för den känns för flyktig, tidskrävande och inte särskilt leveranssäker. Ska jag lägga tid på massa personer som inte kommer vara i mitt liv för evigt? Nej tack. En långsiktig relation känns spännande tids nog, men vägen dit har blivit mer kravfylld med åldern.
Igen, ingen är förvånad. Det är väl ett sundhetstecken att man ställer högre krav på livet för varje år som går? Ändå kan jag inte sluta fascineras av dessa vågor av livsbeslut som stundtals upplevs som tsunamis. Hur hela min generation verkar känna efter i synk utefter någon outtalad deadline för bestående civilstatus, innan man springer för långt in i sina 30 plus. Självklart har den biologiska klockan sin påverkan, jag vore dum om jag låtsades höra den ticka utan den minsta eftertanke. Men jag tror att det finns mer därtill. Pandemi och föräldraplanering – absolut, men det kan inte vara hela sanningen.
Min pappa, lyckligt gift sedan 33 år tillbaka, beskrev hur han kände innan han ställde den stora frågan till min mamma. Med deras äktenskap i ryggen väntade jag mig något oerhört romantiskt som osade av övertygelse – för visst är det så det känns om man ska klara tre decennier ihop? Men han inledde med lite samma spår, att hela hans kompiskrets hade börjat stadga sig vilket fick honom att känna efter vad tusan han själv höll på med. Var detta lite kul här och nu, eller något mer än så? Vad han kom fram till var härligt nog mer kärleksfullt än denna inledande tanke, men visst fanns den där. Och som han sa till mig, det är inte bara min generation som går igenom detta virrvarr av livsbeslut. Det är där du är i livet nu Caroline, mellan förlovningar och hjärtekross.
Förra året var jag en av dem som avslutade ett kapitel jag då trodde var för evigt, och lämnade med helt nya krav på nästa möjliga relation. Jag har gått från det rotade och gemensamma, till det självständiga och egna. Nu tillbaka i en helt ny tvåsamhet, med fler tankar om den än någon tidigare. Vare sig det är pandemin, grupptryck eller siffran 30 som skakar fram dessa känslor, är de många, starka och tydligen överallt.
Precis som kallpraten om alla efterlängtade vårtecken, så kommer nog detta skede fortsätta på samma vis. Återkomma, men överraska ändå. Smartare än så blir vi visst inte, trots 30-ish.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
