Bild: Moonlovers_
Få saker tycks vara så skamfyllda som att bli dumpad. Erkännandet att personen jag valde, inte längre väljer mig. Det vill man helst sopa under mattan och dela med endast några få utvalda, den innersta kretsen som får ta del av förtvivlan, förvirring och sorg. Resten får se något helt annat. En kaxiga aura, en ny outfit, en fräsch bild på Instagram. En revansch som tas ut i förskott, medan hjärtat fortfarande läker. Visa den jäveln att jag minsann överlever, även om det i själva verket knappt stämmer. En stark känsla av att vägra visa sig sårbar, framförallt när kärleken precis snotts från en.
Så har jag i alla fall upplevt denna situation och tillhörande skam, för både mig själv och mina vänner, fram till för någon vecka sedan. Två kvinnor som gav ett nytt perspektiv på denna inte helt ovanliga känsla, och dessutom gjorde det offentligt. Hur de båda lyckades blotta sina båda hjärtekross och smärtan kring dem, med de rakaste av ryggar. På en vecka fick jag ta del av deras avslutade relationer och insåg att skammen kring detta inte längre känns särskilt relevant. Istället bjöds det på brutal ärlighet, och ett efterföljande systerskap som slog både mig och sociala medier med storm.
Hanna Friberg, känd profil i Influencerbranschen, dedikerade ett avsnitt av sin podcast “Måndagsvibe” till att berätta att hennes relation avslutats, och även den inte särskilt lättsmälta anledningen till det. Ett avvisande kan vara smärtsamt nog, att toppa det med otrohet är även för en utomstående rejält med salt i såren. Jag känner inte Hanna, för att vara helt ärlig är jag heller inte en följare som kan hennes liv särskilt ingående, men efter detta avsnitt hade hon min fulla empati och stöd som man just riktar till sina vänner. Jag förstod också att jag inte var den enda som kände så, det finns en bra skara kvinnor som backar Hanna efter det hon precis gått igenom. Det som berörde mig mest var nog inte bara händelsen i sig, tyvärr har man ju hört om liknande förut, men mer den sårbarhet som hon så tveklöst delade med sig av till alla som tog tillfället att lyssna. Det innehöll allt det som ett svek just gör. Ilska, sorg, förvirring och frustrerande nog en del kärlek. För så är det ju, den försvinner inte bara för att lojalitet gör det. Hanna berättade om vad som hänt från sitt perspektiv, och som lyssnare fick man följa med i både händelser som känslor. En bergochdalbana som tidigare bara varit till för en ytterst liten krets, som nu vidgades till desto fler.
Cassandra Klatzkow, även hon känd Influencer liksom poddare, delade nyligen med sig av sin relation i ett avsnitt av “Det skaver”. Eller snarare, avslutandet av den. I denna berättelse fanns kanske inte samma överraskningsmoment eller dramatik som i Hannas fall, men scener som däremot väckte mycket igenkänning och starka känslor för både mig och många därtill. En sådan relation där alla kort läggs på bordet från början, reglerna är tydliga för att ingen ska bli besviken på vägen. En friskrivingsklausul som är välanvänd i många tidiga dejtingstadier, “lova att inte bli kär i mig, för jag kan inte ge dig det du vill ha”. Det kan nästan tyckas vara moget och respektfullt att komma med ett sådant beskedet så tidigt i en relation, men vad händer när allt annat i den pekar åt motsatt håll? När någon beter sig som ens stabila partner och tryggaste punkt, men kan lämna när som om andan faller in. Den enda som får be om ursäkt är då en själv, som inte läste instruktionsboken mer ordentligt. Cassandra förklarar med gråt i rösten och känslorna utanpå, hur hon ju visste om förutsättningarna för denna relation, men ändå blir sårad av hur den tog slut. Det komplexa i att känna sig lika sårad som dum, för de kan visst gå hand i hand när handlingar och regler inte spelar i samma takt.
Båda dessa podcastavnitt visar på ett otroligt mod från både Hanna och Cassandra. Att sitta och dela med sig av svek och stulna förväntningar är inte enkelt. Jag kan bara ana att det är ännu svårare när man också har en stor publik som dedikerat lyssnar. De visar också på ett fantastiskt systerskap, som blixtsnabbt och självklart trädde in så fort historierna låg ute i etern. Personer som jag, som inte har en personlig vänskap till någon av dessa kvinnor, som känner ett starkt stöd för deras känslor och upplevelser. En vacker sida av den digitala tid vi lever i, hur folk sluter upp till de som behöver det. Den gemensamma känslan räcker som vänskapsbevis, det du känner har jag känt, och med det är jag ditt stöd.
De visar också ett helt nytt perspektiv på ett agerande jag länge accepterat som självklart. Att skämmas för ett uppbrott och kämpa hårt för att dölja det, känns plötsligt väldigt daterat. Istället delar de med sig, med gråt i halsen och en ärlighet som fullkomligt brinner genom hörlurarna. Och med det tar de makten över sina respektive berättelser. Det tar inte bort någon sorg, men den blir med dessa avsnitt delad med så många fler. Kanske att det gör det lite lättare. Två kvinnor som visar hur vi kan äga även dessa delar av livet och aldrig skämmas en sekund över dem. Med raka ryggar bjuda in och berätta, med alla tårar vi har.
