Går på gatan med ansiktet halvt täckt av tunga solglasögon, halvt nergrävt i stor halsduk. Håller blicken uppe för att se och sänker den till marken för att undvika. Registrerar hur människor på gatan blir fler och fler och blir stressad över det faktum att jag blir stressad över det. Jag scrollar i ögonvrån efter någon att behöva hälsa på, förbereder mig på att inte råka se. Efter tre minuter svänger jag av på närmsta tvärgata, sätter solglasögonen på huvudet och andas in luft utanför min halsduk. Sedan fortsätter jag fram på min tomma gata.
Ibland vet man inte vad som är vad. Om det är rädslan för att hela ens vokabulär plötsligt ska låsa sig när man sträcker fram sin hand för att hälsa på någon. Om det är vetskapen om att oavsett vem man möter på den där trottoaren, så är alla någon annan och ingen känner ingen. För trettio hastiga sekunder är för kort men allt över det för långt. Eller om det inte är svårare än att man föddes introvert, är blyg och hellre går omkring med en filt på huvudet än att svara på ”men vad gör du nu?” till ens kompis ex moster. Oavsett vad så verkar det som att många människor inte förstår att bara för att man inte ständigt yttrar sin tanke högt, så är inte tanken obefintlig. Och när ens lärare påpekar att ens röst inte hörs när man pratar och uppmanar en till prata tydligt och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a, hur mycket lust får man då till att säga något över huvud taget?
Att vara introvert har såklart inte någonting att göra med att vara mer allvarlig eller pretentiös än någon annan, vilket känns som ett vanligt missförstånd. Det kanske är lätt att bilda sig en negativ uppfattning om den som inte säger något och skylla på att man inte bevisar någon motsats. Men det är svårare än man tror att prata om väder och vind när ens tankar snurrar i hundraåttio och ens känslor rusar fram och tillbaka konstant. Det hade varit perfekt om det gick att stänga av ens svindlande känsloregister och bara komma på smarta, roliga, sköna och geniförklarade kommentarer att slänga ur sig. Det hade varit perfekt om man hade föredragit att prata istället för att vara tyst eller andra hade föredragit att man var skulle vara tyst istället för att prata.
Kanske är man en trevligare människa om man skulle stanna och hälsa på förbipasserande bekanta? Kanske tycker vi alla att det är lika jobbigt? Kanske finns det några som går omkring och gömmer ansiktet i halsduken precis som jag, som ett resultat av att hur svårt det kan vara att sätta ord på ens tankar blandat med rädslan för att bli missförstådd. Och kanske är den här krönikan ett svar på att spöken i våra hjärnor gör att vi ens reflekterar över hur mycket eller lite eller högt eller lågt någon pratar, istället för att bara lyssna på vad det är en (inte) säger.
