Att riva en rustning – om ångest och Amanda Schulman

Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här

Det är mörkt om morgnarna nu. Jag tänder kökslampan innan jag letar fram kaffefilter och koppar, tar fram tända ljus och ställer fram på bordet. Sitter och lyssnar på hur kaffekokaren puttrar igång, det lilla maskineriet som tar fart efter någon minut. Ett litet limbo jag njuter av innan dagen startar på riktigt. Innan hudvårdsrutiner, Nyhetsmorgon, hårtvätt, morgonens första videomöte och den eviga frågan om vad tusan ska man sätta på sig. En stund där jag är mitt ärligaste jag, hur rörigt det än må vara.

För känslan är just så, att dessa ritualer ibland krävs för att man ska känna sig så kallat “put together”. Ha sin skit samlad, krasst förklarat. Vara den där personen med koll på läget, ett späckat men ändå lagom belastat schema och vars mascara aldrig trillar under ögonen. Som alltid har en extra tampong i väskan, aldrig glömmer svara på ett sms och bär helvitt utan att oroa sig för fläckar. Någon som tar sig från morgon till kväll, och fint sagt, levererar. Vad det nu innebär.

Detta är ju inte en person som existerar, den bubblan kan vi sprätta hål på direkt. Den är nog snarare en symbol för ett omöjligt mål som alla duktiga flickor där ute strävar mot. Däremot är det en känsla som människor kan utstråla, och med lite hjälp på traven även hitta hos sig själv. En rustning för att klara av det man står inför, när man på egen hand egentligen inte orkar. För min del är det en kavaj och ett par solglasögon, med dem på kan jag mentalt bestiga berg. När jag innan dess suttit i morgonrock i det mörka köket och fallit isär. En liten vit lögn som jag lärt mig leva med, och alldeles för sällan inser att nog fler gör det med.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Caroline Rosencrantz (@carolinertz)


I veckan gick jag förbi en otroligt snygg kvinna. Mörkt lite slarvigt uppsatt hår, en otrolig hundtandsmönstrad kavaj (jag har en grej för kavajer) och sobert sminkad. Hon såg oslagbar ut när hon svischade förbi mig på Nybrogatan. Utstrålade lika delar pondus som integritet, med armarna i kors framför kavajslagen och en snabb takt framåt. Precis när våra vägar korsats insåg jag att den snygga kvinnan var Amanda Schulman. Personen vars podcast jag lyssnat på samma morgon, som handlade om hur mycket ångest hon hade just nu. En person som lyft ämnet om psykisk ohälsa i flera år i dessa podcastavsnitt, och som förhoppningsvis har fått fler att inse hur vanligt det är. Jag skrattade lite för mig själv, för det var ju samma lilla vita lögn jag själv burit med mig. En borg i form av en otrolig hundtandsmönstrad kavaj och ett perfekt makeup, som slog bort alla aningar om hjärnspöken och inre skav. Om jag inte hade lyssnat på podcasten, hade jag antagit att det var en person som planerat sitt liv till perfektion. Som aldrig någonsin har övertänkt, överanalyserat, ältat eller glömt något. En person som är “put together” på alla plan.

Ni får inte missförstå mig nu – jag tror inte att en otrolig kavaj är svaret på hur man lindrar ångest. Eller att den här rustningen är särskilt hälsosam i längden, för vad är det egentligen man vill skydda sig mot? Tanken på att falla isär är så obehaglig, för hela vår omvärld verkar så samlad. När i själva verket många av oss skakar så fort solglasögonen ryker och sminket tvättas bort. Att svara något annat än “bra” på frågan “hur är läget?” kräver så mycket mod, för alla andra alternativ betyder att borgen rivs och kvar finns någon i morgonrock i ett mörkt kök. Hur skulle det se ut om någon fick veta det?

Det skulle vara en väldigt vacker syn att se oss med klump i magen och skavande tankar tillsammans i morgonrock utan varken smink eller solglasögon. Vars mentala pusselbitar inte stämmer överens någonstans och vars lugn hämtas från en puttrande kaffekokare innan världen har vaknat till liv, och vi med den. Tillsammans med Amanda Schulman pratar vi högt om ångest och knäppa funderingar, innan håret åker upp i en slarvig men medveten uppsättning och den otroliga kavajen landar på axlarna. Det är en rustning som vi alla nog gärna hade dumpat, men just idag får den åka på. Det blir lättast så. När vi är ute i verkligheten igen och springer mellan möten och andra viktiga bestyr, petar någon dig på axeln och viskar “Snälla, har du en extra tampong jag skulle kunna få?”. Och du letar i jackfickor och väskans alla fack, lyfter på solglasögonen och avslöjar mascaran som trillat ner på ögonlocken. Sakta rivs borgens murar och du tittar rakt igenom både din rustning och hennes och svarar “Jävla skit fan, det har jag också glömt.”