När jag var liten lekte jag ofta ”mamma, pappa, barn”, som så många andra små människor gör. På dagis (jag tror inte man sa förskola på den tiden?) lekte alla. Ibland var vi en stor familj men ofta delade vi upp oss i små familjer på tre: två föräldrar och ett barn. Vi gjorde kojor som föreställde hus, gick och hälsade på varandra, lagade frukost i leksaksköket och sa ”hej älskling, hur var det på jobbet idag?” som vi hade hört våra föräldrar säga. Den som fick rollen ”barn” låg mest och sov, för det var vår uppfattning av vad en bebis gjorde (med facit i hand såhär 25 år senare borde den personen legat och skrikit mestadels av tiden, haha).
Ibland gifte sig några föräldrar, för det hade vi sett vuxna människor göra både i verkligheten och på tv. Jag var med på mina föräldrars bröllop och kunde därför iscensätta hur ett bröllop gick till: Först var det en bröllopsmelodi, sen gick bruden längst med en gång fram till brudgummen och så sa man ja och pussades. Efteråt var det fest med mat och sen dansade man tryckare. Jag minns hur mina föräldrar dansade till Whitney Houstons ”I will always love you” och hur jag vid något tillfälle, jag minns inte om det var till just bröllopsvalsen eller någon annan låt, fick jag dansa med dem på pappas höft. Det är ett av min barndoms lyckligaste minnen.
Vi tar alla med oss våra egna upplevelser från barndomen. Det finns de som drömmer om ett prinsessbröllop som i Disney-filmerna (när jag växte upp var det ganska vanligt). En stor prinsessbakelse till klänning, små figurer föreställandes brud och brudgum på bröllopstårtan och gigantiska rosor längst med altargången. Vara perfekt som Barbie & Ken, bli swept away som Askungen, räddad som Snövit, förtrollad som Jasmine.
Själv drömde jag om att dansa tryckare till Whitney Houston med pappan till mitt barn. Jag har alltid vetat om att jag vill ha barn innan bröllop – det var min barndomsdröm. Tänk ändå, att man börjar föreställa sig livet med barn när man fortfarande är ett själv. Det är häftigt hur vi tar oss igenom livet från när vi är små små människor tills det att vi en dag är de där vuxna personerna vi har lekt på dagis.
*
För sju veckor sedan blev jag mamma till en absolut ljuvlig liten person.
För två dagar sedan gick pappan till den här lilla personen ner på knä och friade till mig.
Det var en helt vanlig måndag och jag sprang iväg för att handla middag. Det blev burgare för man orkar inte alltid laga mat som nybliven förälder och medan jag väntade på att de skulle bli klara köpte jag magdroppar + pysventiler på Apoteket – för det är också en del av livet som nybliven förälder. När jag låste upp dörren hemma igen hörde jag min bebis skrika, bebisar skriker ju en hel del (i alla fall vår). Jag sprang in i lägenheten, lämnade påsen vid dörren, slängde av mig jackan på köksbordet i farten. På sängen låg Dante och grät, jag tog upp honom direkt, han hade en ny body på sig. På den stod det
”Mommy, will you marry my daddy?”
Och när jag vände mig om stod pappan till mitt barn på ett knä.
Det är en speciell känsla som infinner sig när ens drömmar går i uppfyllelse. Man drömmer i hela sitt liv om saker och en dag slår de in, om man har tur, jag har helt klart haft jävligt mycket tur. I vårt sovrum gick han ner på knä. Jag sa ja med fett hår, osminkad och utan att ha duschat på två dagar. Det var den mest perfekta stunden i mitt liv (förutom när Dante kom!). Jag blev swept away som Askungen och förtrollad som Jasmine. Drömmar behöver inte se ut som i sagorna eller på filmerna, de kan istället se ut precis som det verkliga livet. Kanske är det vad som gör dem fulländade?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska gifta mig med pappan till mitt barn och att Dante ska dansa tryckare med oss på bröllopet. Om det blir till Whitney Houston eller någon annan får vi se.
