Bild: Sex and the city
“Är det vi nu?” viskar han i en svag utandning efter att jag hört honom ta sats för att formulera meningen i säkert en kvart. Han ligger och vrider sig i sängen bakom min rygg. Plötsligt känns det som om jag är tretton år gammal igen och att han precis har frågat chans. Fast den här gången är det utan fjärilar i magen och det stora pirriga leendet bakom den där tandställningen som jag gjorde allt i min makt för att dölja.
Men det är inte bara tandställningen som är borta nu. Jag ler inte ens. Jag har ingenting att dölja, eller kanske har jag egentligen allt att dölja. Jag vill dölja mitt iskalla vad-det-nu-är som inte dunkar hårt i mitt bröst. Jag vill dölja mina kinder som inte rodnar.
Frågan hänger kvar i luften. Länge. Innan den landar i min nacke och brinner. Den äter upp allt syre i rummet och det börjar bli tungt att andas där jag ligger. Fortfarande med ryggen mot honom. Om hösten varit ovanligt varm i år kändes det som att kylan svepte in på en blixtsekund. “Ja, men det är det väl” mumlar jag fram till slut och tänker för mig själv att vilken tur att lampan är släckt. Kanske döljer det åtminstone litegrann av min tomma likgiltighet och det faktum att min existens just nu har kapprustning med mörkret.
Jag börjar tro att jag saknar förmågan att bli kär. Iallafall förmågan att vara kär och inte bara förälskad. Kan man öva på att vara det? Hållbart kär? Jag och en tjejkompis satt över en lunch igår och hade en lång konversation om det här syndromet som kallas ‘the ick’. Det slår aldrig fel. Några månader in en relation och så kommer det som ett brev på posten:
“You could be on the chirpse with a guy or girl, everything seems to be going fine. You think you like them but then you suddenly catch ‘the ick’ and from then on you can’t look at the person in the same way, you just progressively get more and more turned off by them, weirdly and maybe for no reason in particular grossed out by them. Nothing will be the same, you won’t be able to do it any longer and eventually have to cut it off.”
– Olivia, Love Island UK
Jag har en teori om att det här är något vi drabbas av när vi inte riktigt är redo att släppa sargen. När vi inte bara ser styrkor utan även svagheter. Helt enkelt helheten av den relationen vi håller på att bygga. Jag förstår ju att alla förhållanden har toppar och dalar. Det är inte alltid lätt att vara kär och galen när man jobbar 220%, inte har något annat än några ruttna bananer och en skvätt mjölk i kylen och går till jobbet i bikinitrosor för att listan av prioriteringar den här veckan inte toppades av att kånka på tunga ICA-kassar eller att tillbringa 3 timmar i tvättstugan. Men för att få kärlekslivet och vardagen att gå ihop krävs det väl någon slags integrering av en annan människa i livets alla rum, och inte bara det där härliga där man dricker vin och äter chark med nymålade naglar och levande ljus. Oavsett vad det är som krävs verkar det inte ligga i min natur. Jag vill bara vara en främling i en Lady och Lufsen-bubbla ett litet tag till.
Så, frågan återstår. Är jag verkligen redo att släppa sargen och “är det vi nu?” xx Steph
*
Vill du läsa mer av Sexpectation? Tryck här!
