Att dejta någon som inte är ens typ

Jag och tjejerna sågs över en brunch förra helgen och som de typiska singeltjejer vi är så snubblade vi i vanlig ordning in på det oändliga samtalsämnet: män. Vi kom fram till att vi alla har en bestämd ”typ” som vi alltid dras till – och kanske är det just av den anledningen vi alla fortfarande är singlar? Några mimosas senare kom vi överens och lovade varandra att i år ska vi minsann vidga våra vyer när det kommer till män och dejta sådana som inte egentligen är vår vanliga typ.

Sen dess har jag har tänkt på det här med att dejta någon som inte är i min smak. Jag kom underfund med att en kille jag träffar regelbundet faktiskt inte alls är min typ och jag har alltid tänkt att det inte kommer leda till någonting just av den anledningen.

Så började jag gräva djupare i det här. Okej, han är inte min typ men vad är han då? Han som är min raka motsats och som långt ifrån tickar av alla boxar. Han som gör sådana där småsaker som driver mig till vansinne. Han som är lite för si och lite för så. Vi spelar inga spel, vi pratar om allt mellan himmel och jord och han hjälper mig med trasiga glödlampor. Glöm artighetsfraser och kallprat för han är en sån som genuint bryr sig om hur jag haft det över julen och lyssnar gärna, precis lika mycket som jag lyssnar på honom. Allt är ju så enkelt med honom. Vi har hyfsat roligt ihop (haha), vi kommer ganska bra överens och vi gillar i princip samma saker. Det liksom smooth sailing men det är ju också så jäkla tråkigt. Eller är det bara jag? Alla som känner mig vet att jag gillar stormiga män, yrväder precis som mig själv och ärligt talat – han rör ju inte ens om litegrann i min lilla känslogryta. Så ja, han är ju inte alls min typ och nej, det kommer nog aldrig leda någonting mellan oss av just den anledningen. Jag tänker ju inte på honom på det sättet.

Iallafall nästan aldrig. Då och då smyger han sig fram någonstans i bakhuvudet när man känner sig liten en tisdagkväll och lägenheten ekar högt – trots att det är så tyst att man skulle kunna höra ljudet av syreatomerna som svävar omkring i luften. Och just där och då blir det som är så jävla enkelt, helt plötsligt komplicerat. Han som inte alls är min typ och han som är min raka motsats kanske är precis vad jag behöver. Någon som inte alls är som jag. Någon som kompletterar mig.

Kanske är det så att det man vill ha inte är detsamma som det man behöver?

Nä, nu vet jag inte ens vad min typ är längre.

 

Artiklar att lyssna på
TILLBAKA