Skepp ohoj hörni!
Nu minsann blåser det kärleksvindar i mina segel…och i skrivande stund sitter jag och filosoferar på en offentlig toalett i en hamn någonstans längs vårt avlånga lands västra kust. Utanför börjar dagen gry och jag vet faktiskt inte varför jag sitter kvar just här men det är något som är så avskalat och ostimulerande med den här miljön som ger mig något slags perspektiv på verkligheten utanför som just nu verkar lite för bra för att vara sann.
Låt oss ta en liten rewind. Jag minns en kväll i början av sommaren, det var nog årets absolut första varma sommarkväll när jag och en tjejkompis satt över en middag och försökte bena ut livets alla knutar. Hon och jag är lite av samma skrot och korn så i vanlig ordning pratar vi högt, i mun, och hål i huvudet på varandra – och varje gång vi ses lyser någon ny stjärna på vår dejting-himmel. Den här gången var inget undantag så redan innan vi slår oss till bords har vi under noggranna förhör målat upp konturerna av varandras förhoppningsvis framtida män. Men så serveras fördrinken som en uppenbarelse i coupetteglas och min tjejkompis sammanfattar “Ja alltså, summa summarum, han och jag har ändå roligt ihop…” hon tar en klunk av sin iskalla margarita och efter vad som känns som en lite för lång konstpaus, eller kanske snarare insiktspaus, fortsätter hon sen “Nä, vet du vad?! Det är nog faktiskt bara han som har jävligt roligt med mig. Han hade kunnat vara vem som helst och jag hade haft lika roligt ändå.” Och så trillade poletten ned för oss båda. Tidigare skrev jag något om hur ‘hjärtat ligger kvar i frysen när jag är med honom…’ men det var först över den här middagen som jag insåg varför. Ingenting har förändrats sedan jag träffade honom – visserligen är jag glad, men jag är inte lycklig.
Så dagen därpå bestämde jag mig för att det var dags för vår sista dejt. Vad som är så lustigt är att det började som vilken annan söndagskväll som helst. Vi gick till min kvarterskrog för att avrunda veckan med en pizza och ett glas rött men det visade sig att köket var stängt så vi vände i dörren. Påväg ut genom uteserveringen möts jag av ett par bekanta ögon som jag inte för mitt liv kunde placera trots att en hälsning svävade i luften. Min första instinkt var att titta åt ett annat håll för det vore ju inte helt osannolikt och så jävla typiskt att jag skulle stöta på något gammalt one-night-stand just den kvällen. Som om stämningen inte var tryckt nog. Men av ren nyfikenhet håller jag kvar blicken och paradoxalt nog väntar jag på ett initiativ som ska avslöja vem han är, han som sitter där. Men vem han än är så gör han ingenting än detsamma, och efter vad som känns som en evighets millisekund förblir vi tysta och bara tittar på varandra. Ögonblicket är tillslut förbi och jag känner mig nästan kriminell där jag går – i armkrok med en man, samtidigt som jag hämningslöst inte kan sluta titta på en annan. Det var ett tecken. Så vi lämnade restaurangen och inte långt därefter lämnade jag honom.
Det var vår sista dejt.
Fast forward till en offentlig toalett på vårt avlånga lands västra kust och verkligheten utanför som just nu verkar lite för bra för att vara sann – vad som är så lustigt är att det började som vilken annan söndagskväll som helst. För där en resa tog slut så började en ny, och idag fick jag inte bara vakna upp på en segelbåt men också till de där bekanta ögonen. Hans ögon. Som jag för mitt liv inte kunde placera den där kvällen på uteserveringen av min kvarterskrog. Och så som ingen annan gjort förut tittar han på mig, men nu svävar något annat än en hälsning i luften och hans ögon säger det långt innan orden som sedan formas på hans läppar. Så hör jag honom säga “jag vill vara din.”
xx Steph
