På bild: Jag och Sarah Grundén, min vän som hjälpte mig att förstå begreppet HSP.
Det är är den andra artikeln i en serie om tre delar som jag har skrivit om HSP. Läs den första artikeln här.
*
Det började redan som barn, jag minns inte när jag hörde det för första gången men jag minns vissa gånger tydligt.
När mormor skulle åka hem efter att ha hälsat på oss, min älskade mormor som bodde en bit från stan och inte kom förbi så ofta. Hur jag slängde mig under sängen när vi hade sagt hej då för att få gråta ifred. Så oerhört ledsen över att vi inte skulle ses på länge och även frustrerad över att inte riktigt förstå begreppet tid. Nu säger vi hej då och jag vet inte riktigt när vi ses igen, för jag är barn och förstår mig inte på tid så bra.
Mellan snyftningarna hörde jag från köket hur det mumlades, ”Det går över snart, hon är väldigt känslig bara”.
Eller när en kille i min parallellklass la en livs levande groda i mitt långa, bruna hår. Jag vet inte hur gammal jag var, kanske åtta år, och alla skrattade åt mig på skolgården. Jag försökte desperat hålla borta de brännande tårarna men det gick ju inte, de kom som störtlopp ner för kinderna, och då kom det mellan skratten ”Gud vad du är känslig, det är bara på skämt!”.
När min första pojkvän hade kallat mig ett väldigt fult ord och efteråt säger ”Du ska väl inte börja gråta som vanlig nu eller?”.
*
Det fortsatte även när jag blev vuxen, jag skulle vilja påstå att det blev värre då eller kanske tog det i alla fall en annan form. Vuxna människor är någonstans bara barn med extra många år på nacken. Att bli kallad känslig har använts som ett skällsord gentemot mig sen jag var barn. Fortfarande, som vuxen används det regelbundet som något negativt när jag ska beskrivas som människa.
Om de som tycker att jag är överkänslig skulle läsa den här texten, skulle de säkert skratta och tänka ”Gud vad hon är känslig” – för det är människor som inte kan förstå.
I många år har jag varit så ledsen och kämpat så hårt med att inte vara överkänslig för att slippa mötas av oförstående kommentarer. Jag har blivit expert på att inte visa alla mina känslor – för då kan de bli vapen som används mot mig. Men med tiden har jag ju även insett: känslorna är inte vapen mot mig, de är min rustning. Det mest effektfulla jag har med mig i mitt liv, det är mitt ”överdrivna” känsloregister.
För det gör mig till en mer empatisk och förstående människa till skillnad från de som kallar sådana som oss för ”överkänsliga”. De kanske skrattar åt oss på skolgården när vi börjar gråta eller i fikarummet när vi blir ledsna över ett ”skämt”. Men de är fattiga på känslor medan vi är rika på dem.
Det är i alla fall så jag väljer att se det, lite som att min vän Viktor Frisk beskriver sin ADHD som hans superkraft. HSP är min superkraft!
För vad handlar egentligen livet om?
För mig handlar det till stor del om att se andra människor. Att höra ens älskade stå och sjunga i duschen och få gåshud över hela kroppen av kärleksruset. Att möta blicken hos någon som är sjuk, och verkligen kunna sätta sig in i hur det känns och på så sätt kunna hjälpa – eller i alla fall lyssna – på den som behöver det.
Om jag får gissa, så tror jag att människor med HSP skänker mer pengar till välgörenhet, ägnar sig mer åt att hjälpa andra och lyssnar mer på de som behöver det jämfört med resten av befolkningen. Jag tror att HSP:are lever ett mer spännande liv, för allt känns som bara fan när vi upplever livet. En människa med HSP kan bli definierad som överdrivet känslig av människor som inte själva är högkänsliga – och kanske borde vi sträcka på oss extra mycket när den känslig piken kommer.
För det de egentligen säger är att vi känner mer än vad de gör – och är det inte en lyx så säg? Betyder inte det att vi älskar högre, känner djupare och förstår mer?
Att vara överdrivet känslig är min största kraft och jag försöker äga den med stolthet. Det är inte alltid självklart, för det gör mig mer utsatt, men jag gör mitt bästa.
Så en liten påminnelse till mina högkänsliga vänner där ute: var stolta. Ni har något som andra inte har, det är en unik gåva som universum har gett oss. Använd den till att vara den bästa människan du kan, både mot dig själv och andra. Försök att möta de som är oförstående mot oss, med förståelse. De vet ju inte hur det känns ♥
