Aloha lovers!
Ni har väl inte glömt mig? Nu var det ett bra tag sedan sist, även om det känns som igår. Veckorna flyger förbi i ultrarapid – tiden går fort när man har roligt som de brukar säga och den här sommaren var minsann en av mina roligaste hittills!
Augusti tog sina sista andetag och jag välkomnar hösten med öppna armar. Jag hör vanligtvis till den typen av människor som inte riktigt vill acceptera att luften blir svalare och att solen inte längre lyser fram till midnatt, det brukar vara som om någonting dör inom mig så fort jag ser ett gult löv. Men i år lever jag! Även i höstmörkret.
Det finns bara en enda förklaring till denna transformation: om mitt liv vore en musikal hade jag just nu sjungit Summer Lovin’ för full hals. Ja, ni förstår vad jag menar – en romans på sommaren är faktiskt minst lika viktig som jordgubbarna på gräddtårtan (iallafall om man heter Stephanie Rosenblad) och nu ska jag berätta om min!
Det var en varm sommarkväll, jag och resten av min semesterfirande patrull av vänner rörde oss mellan Södermalms lummiga innergårdar mot innerstan för ett uppfriskande besök på Berns terrass. Den kvällen verkade turister från världens alla hörn ha tagit över Stockholm och någonstans i vimlet stöter jag på en gammal vän från New York. Snabbt smids planer för den stundande efterfesten och vi alla styr vårt entourage mot en lokal som visar sig vara ett stenkast från mitt ny hem.
Jag hade precis köpt min drömlägenhet på Östermalm vilket naturligtvis väckte ett stort engagemang hos Mr. New York, han jobbar som mäklare. Han lyckades inte helt otippat övertala mig att vi skulle göra en avstickare för en snabb husesyn. Problemet var bara att mitt förhållande med drömlägenheten hade inletts med en lite annorlunda smekmånad… så vi kliver rakt in i flyttkaosets Mecka. Avsaknaden av taklampa tvingar oss trampa blint över flyttkartonger, genom täckplast, borrmaskiner och just det, den där förbannade stegen som jag naturligtvis kliver över lika smidigt som en dromedar på hästhopp-tävling. Med andra ord inte alls.
0,2 sekunder senare står jag på näsan och det forsar blod likt Niagarafallen. Jag ligger där, blodig, intrasslad i plast och diverse verktyg med en stege över mig och utbrister högt i ofiltrerad aggression “Housetour? What a GREAT IDEA. I wouldn’t even let my best friends see this mess!” Min vän skrattar och sträcker fram sina stora händer för att hjälpa mig ur min dödsfälla, men istället landar en av dem ömt på min kind och två stora, gröna, ögon ser på mig. Det är en blick jag inte kan förklara, men vad vad jag är att ingen någonsin har tittat på mig sådär förut. Utan att blinka säger han “Babe, from this day on – we’re not gonna be friends…”.
To be continued!! Jag längtar lika mycket som ni.
xx Stephanie
