Bild: Sex and the city
Jag tror att jag under alla mina år som som lycklig singel har haft någon slags inneboende motståndsrörelse mot förhållanden, en sorts autoimmun kärlekssjukdom som angriper alla mina nya relationer. Det kan vara min märkligaste jämförelse någonsin, men här om dagen analyserade jag mitt eget beteende och insåg att mitt sätt att hantera kärlek kan liknas vid en sorgeprocess. Naturligtvis är den motsatsen till sorglig, men jag fick ändå bekräftat så som man brukar säga – att sorg och lycka ofta går hand i hand? Principen är iallafall lite densamma…
Det börjar ofta med den så kallade chockfasen (eller förälskelsefasen), den man har minst kontroll över. Här kommer alla känslor som en våg och ofta så starkt att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera fysiskt med skakningar, darrningar, kyla, värme… En del människor kan känna en total handlingsförlamning medan vissa blir hyperaktiva.
När den initialt fysiska känslan och chocken lagt sig går vi sedan in i reaktionsfasen, många tror inte att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som eventuellt orsakar enorma skuldkänslor gentemot omgivningen och sig själv. I den här fasen är det vanligt att känna att man gjort något fel och man pratar då ofta om flykt. Tiden det tar är helt individuell, en del fastnar här och kommer inte vidare (och börjar svepa på Tinder igen…)
I annat fall går vi vidare i bearbetningsfasen, det är nu som person “x” och tankarna kring denne inte upptar precis hela ens vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början. Men dessa dagar är oftast i samband med speciella händelser, evenemang, dejter eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang är gemensamt. Ditt egna behov av att prata om din situation är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och tar även till dig råd och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre.
Slutligen hamnar vi där jag befinner mig nu, i nyorienteringsfasen.
Det är nu man har accepterat sitt öde. Det är nu jag ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med allt finner sitt svar. Den är en del av mitt liv, eller rättare sagt – han är en del av mitt liv. Först nu kan jag helhjärtat kan blicka framåt mot en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Jag har förstått att jul, nyår och högtider i allmänhet är en stor vattendelare. För vissa är det årets höjdpunkt medan andra känner precis tvärtom. Men oavsett om du är förälskad eller förkrossad, känner glädje eller bearbetar sorg – förstå att du inte är ensam. Och förstå att det är en process. “It’s not so complicated” after all. Det bara tar lite tid.
Med det sagt så tackar jag för ännu ett år i Stephanies fotspår och önskar er alla en God jul och ett Gott nytt år!
xx Steph
Vill du läsa mer sexpectations? Tryck här!
