Min mamma älskar dofter. Något som under hela min uppväxt motiverade uppbyggnaden av en så kallad doftgarderob, i mammas fall var det en byrålåda fylld med parfymflaskor. Hon är helt enkelt inte en sådan person som hittar en sort och gör den till sin, utan vill snarare växla doft i takt med humör, tillställning och säsong. En liten detalj som fått spela stor roll, inför varje anledning till doftbyte. En tyngre, mustig till festen. En frisk och pigg dagtid. Och alltid en för sommaren. En doft som får ge ton till just det året, den årstiden och allt som inbegrips i det. Sommarplanerna har många år sett ganska likadana ut, men personerna blev desto äldre och perspektiven med dem.
När jag idag känner doften av “Happy” från Clinique färdas jag tillbaka till Antibes 2004. Det är kväll, men säkert 28 grader i luften. Jag är så pass långt inne i sommarlovet att veckodagarna inte är viktiga längre. Huden är varm från otaliga soltimmar och håret skiftar mer och mer i blont. I en tunn bomullsklänning som köpts från ett litet hål i väggen i den äldre delen av stan, går jag och min familj med ivriga steg mot ett crêperie. Min beställning är alltid densamma – choklad, banan och grädde. Mamma är, som varje år, mest solbränd av oss alla och smälter in bland alla fransoser med sitt mörka hår och självklara piff. Smycken, klackade espadrillos och såklart, parfymen. Happy av Clinique, just det året. Jag är 11 år gammal och sommaren är helt komplett.
Som de flesta år, är veckorna innan midsommar några av de mest intensiva jobbmässigt. Projekt ska planeras klart, resultat lämnas in och underlag skickas över innan den svenska semestern kickar igång. Även om den ofta pågår i några veckor för den enskilde, är den högst påtaglig halva juni och hela juli för oss som ett kollektiv. Mitt i röran av deadlines, inser jag att jag måste ringa en kollega för att få besked om ett av alla dessa projekt. Ett mail hade varit schysstare, men tidsbristen dikterar jobbet nu. När samtalet går igång hör jag inte bara “Hej Caroline!”, utan även det självklara ljudet av en skolgård. Ett myller av skratt, lek, grus, skrapsår och någon som letar efter en försvunnen fotboll. Min kollega är på sin dotters skolavslutning och utan att han behöver kommentera det mer än så, känner jag förväntningarna genom samtalet. Dotterns, som snart ska få springa in i friheten som ju är sommaren. Hans, som strax ska få lyssna på den finklädda barnkören stämma upp i Idas sommarvisa. Jag själv, stressad på kontoret med dagens sjätte kaffekopp i handen, kastades där och då rakt in i den. Sommaren.
Taxin rullar äntligen upp för backen till villan där en middag pågått alldeles för länge. Eller för och för – den var nog precis så lång som alla ville ha den. Juni har visst den kraften, att göra kvällar odödliga. Det som annars är en drink, ett samtal och kram hejdå, är just nu bara början på nästa akt. Då samtalen blir berättelser, glasen desto flera och tiden irrelevant. Allt runtomkring blir till skarpa kontraster till den ständigt ljusblå himmeln, som självsäkert gör något slags mörker helt omöjligt. När klockan hunnit slå 03 går vi igenom trädgården mot bilen och jag får en knack på min axel innan vi lämnar. “Hör du koltrastarna? Det är deras tid nu!”. Kvittret som snarare är en hel ensemble går inte att ignorera. Likt en Disneyfilm känns sången som en musikalisk konversation, innan resten av skogen stämmer in i kör.
Utanför där jag bor, går en av de gator som passar lite extra bra för studentflaken i Stockholm. Om jag har ett fönster på glänt går det inte att undvika. Känslan, lättnaden och lyckan som får luften att vibrera. Ett subtilt dunk blir högre och högre när de till slut åker förbi min adress, likaså vrålen med sångtexterna. Humlegården intill huserar samma årskurser, innan, under och efter den stora dagen. Nyinköpta kostymer, vita klänningar och mössor som kastas i luften. Två killar parerar ölflak på en skakig Voi genom parken, tre tjejer springer efter dem rakt mot kvällens planer. Denna sommar är för dessa fem avslutet på något stort och början på något enormt.
Jag träffar två vänner efter jobbet. En av dem har en balkong med kvällssol, vilken vi gör oss väldigt hemmastadda vid. Planen var att ses snabbt innan diverse middagar, men från ingenstans är klockan redan efter nio. Det gör ingenting. Det kommer en junimorgon efter även denna kväll, liksom den pirriga förhoppningen om att de aldrig ska ta slut. Det kommer fler kvällar på soliga balkonger och middagsplaner som plötsligt skjuts fram. Det kommer plusgrader och sommarregn, storartade semesterplaner och de som aldrig blir av. Det kommer förälskelser, kvällsdopp, frukostar på bryggor, saltvatten, svenska jordgubbar, pocketböcker och låtar som blir dängor.
Det kommer en blomstertid. Med parfym, skolavslutningar, koltrastar, studentflak, lust och färgring stor.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
