Mathilda Lundin om att leva i en våldsam relation

Visste ni att var tredje kvinna i världen utsätts för våld under sin livstid? Och mörkertalet är stort. Idag, den 25 november, är det Orange Day. FN:s internationella dag som uppmärksammar och manifesterar mot våldet mot kvinnor. Som en ljus och optimistisk färg ska orange representera en värld fri från våld mot kvinnor. Tillsammans med Mathilda Lundin och organisationen Her House Foundation kommer FORNI klockan 20.00-21.00 ikväll, den 25 november, hålla en live inne på Michaela Forni’s Instagram @michaelaforniIdag färgar vi världen orange tillsammans och jag hoppas att ni vill vara med oss ikväll!

Mathilda Lundin är grundare av stiftelsen Her House Foundation. Idéen bakom Her House Foundation kom efter att Mathilda fick hjälp att ta sig ur en våldsam relation och resan tillbaka till ett nytt liv fritt från våld. Igår släppte vi en intervju med henne där hon berättar om vad stiftelsen gör och varför hon startade den – läs här!

Detta är del två av intervjun. I denna del ger Mathilda oss mer kunskap om våld i nära relation och delar med sig av sin egen berättelse.

I vårt samtal hittills har vi pratat om ditt arbete med Her House Foundation samt varför du grundade stiftelsen. Du har ju själv varit utsatt för våld i nära relation. Något som jag tror många undrar är, hur klarar en kvinna som är utsatt av fysisk och/eller psykiskt våld att upprätthålla en fasad för ens omgivning?

Detta är såklart en fråga som är från person till person men jag kan svara på frågan efter min egen erfarenhet. I många fall ligger det tyvärr mycket skam i att leva i en relation präglad av våld. Något vi tillsammans med andra organisationer arbetar för att bryta. Det är samhället och vi alla som kan hjälpas åt att bryta skammen och göra det lättare för utsatta att våga berätta vad som händer bakom stängda dörrar. Om man känner att omgivningen stöttar och inte dömmer tror jag det skulle leda till att fler vågar ta hjälp,

Våldsutövningen i form av fysisk eller psykisk våld leder ofta till att offret tvingas anpassa sig till en vardag som präglas av våld.

Anpassningen leder ofta till isolering och ökat beroende av förövaren.

Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

Om våldet fortsätter och blir mer frekvent kan anpassning och normalisering bli en överlevnadsstrategi. En psykologisk nedbrytningsprocess skapas där den utsattas självkänsla och självförtroende bryts ner. Det förekommer ofta manipulation och lögner från förövaren och är man då även isolerad i relationen är det lätt att man tar över förövarens verklighetsuppfattning som inte stämmer överens med verkligheten. Som jag brukar säga, förövarens ord blir ens lag på grund av rädsla och isolering.

Om inte omgivningen, vänner och familj utrycker vad dom ser eller hör ger det den utsatta ofta en känsla av att omgivningen varken ser eller förstår att man är utsatt. Vilket i sin tur kan ge en känsla av att det inte sker. Det gör det då också lättare för den våldsutsatta att upprätthålla en fasad.

Hur får man vardagen att rulla på? Vad var det för tankar som fanns hos dig under den här perioden?

Det gick i vågor för mig, vissa dagar hittade jag kraft i vänner och familj men vissa dagar orkade jag inte ta mig ur sängen. Hjärnan går ofta på högvarv och en känsla av att leva i en torktumlare, allt går runt runt och man har svårt att se klart under all press och stress. För min del så såg min förövare alltid till att jag var sysselsatt för att veta vad jag gjorde, men också för att jag inte skulle ha utrymme för att andas och vila. Min dagliga lista var lång på ”uppgifter” jag var tvungen att göra samtidigt som jag drev mitt nystartade bolag vilket ledde till att jag levde som att jag hade flera ”jobb” och det klarar ingen under längre period.

När jag klarade “listan” fylldes den på efter hand – allt för att jag inte skulle klara av det och för att då sedan bli ”bestraffad” för att jag inte klarade av det så kallade enkla hemmauppgifterna. Jag förstod ganska sent in i förhållandet att det var misshandel jag var utsatt för, det var inte förens den fysiska misshandeln började som jag började gå i tankar om att jag levde i våld i nära relation. Det var först efter att jag läst en artikel om en kvinna som berättade sin historia och jag kände igen mig. Då fann jag mod i att ringa kvinnofridslinjen. Jag minns det så väl än idag, mitt första samtal löd: jag har blåmärken över hela kroppen, han slår mig när jag inte gör rätt, är jag misshandlad?

Jag hade svårt att förstå och acceptera att det var våld jag levde i, jag tänkte i början att det händer inte mig. Jag som alltid säger ifrån, hur kunde jag hamna här? Svaret på den frågan har jag idag men då kunde jag inte förstå eller se hur jag hamnade i en våldsam relation.

Men jag skulle nog säga att de värsta tankarna kom när jag fått hjälp att ta mig ur, när jag fick distans till allt och kroppen och hjärnan börjat återhämtat sig. När jag kunde se klart igen, när jag inte längre levde i konstant rädsla och stress. Då kom tankarna och arbetet med att förstå vad jag faktiskt hade varit med om. Det arbetet var tufft men nödvändigt för att jag skulle acceptera och förstå vad som pågått under dessa år.

Orange day

Bild: Mathilda Lundin

För en utomstående: finns det några varningssignaler att vara uppmärksam på om man misstänker att någon i ens omgivning är utsatt? 

Jag brukar säga att det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite. Även om många kan tycka att det är känsligt att fråga en närstående som man misstänker är utsatt så är det fortfarande en fin handling, det får vi aldrig glömma! Att fråga någon hur dom mår i relationen borde vara lika naturligt som att fråga hur någon mår i det stora hela. Så länge vi ser och visar att vi bryr oss om varandra och inte dömmer tror jag att vi tillsammans kan komma ganska långt.

Fysiska skador bör man alltid ta som en varningssignal, speciellt om det upprepas. Om din vän verkar mer stressad eller frånvarande än vanligt kan detta också bero på att hon lever under en ständig stress från en våldsam relation.

En typisk man som utövar våld mot kvinnor höjer ofta kvinnan till skyarna, sätter henne på en piedestal, säger ofta hur mycket han älskar henne och vill oftast flytta ihop eller gifta sig tidigt i relationen.

Ändrar din vän sitt beteende runt sin partner, blir undergiven, sjunker ihop eller visar rädsla bör man även ta det som en varningssignal. Märker du av en isolering och att din vän hör av sig allt mindre. Inte dyker upp när ni bestämt att ni ska ses, eller går hem tidigt och ständigt skyller på olika ursäkter varför hon måste gå hem kan även det vara en varningssignal. Och frågan är fri, bättre att fråga om man oroar sig. Fråga utan att döma och förklara att du finns där om hon vill prata, visa att du bryr dig och fråga alltid personen ifråga, att gå runt personen du tror är utsatt leder ofta till ökad oro och rädsla. Exkludera inte, involvera för trygghet och känsla av att du ser personen som du misstänker är utsatt.

Det kan vara svårt att ta på psykisk misshandel. Kan du ge exempel på vad det kan vara? Hur vet man att man är utsatt av psykiskt våld?

Psykiskt våld kan se olika ut. Det kan vara olika former av isolering, verbala kränkningar så som fula ord, känslomässig utpressning, skambeläggande, utnyttjande av barnen för att få kontroll över den andra föräldern osv. Precis som med fysiskt våld handlar psykisk våld om makt och kontroll. Men istället för att slå och sparka, utövar förövaren olika metoder för att förolämpa, kritisera, skrämma, hota, underminera, manipulera och straffa.

Det psykiska våldets nedbrytande konsekvenser i kombination med att förövaren växlar utövandet av våld med ömhet och kärlek gör det oförutsägbart. Växlingen mellan våld och värme leder ofta till att den utsattas känslomässiga band till förövaren stärks medan självförtroendet och självkänslan påverkas negativt, något som gör det svårare att ta sig ur den våldsamma relationen. Jag lyssande på en professor i våld för ett tag sedan som framförde en liknelse som löd:

Tänk att du utsätts för extrem kyla, hela kroppen krampar av låg temperatur och det enda du kan tänka på är att värma upp kroppen igen. Du ställer dig i duschen, en varm och skön dusch. När kroppen precis har börjat tina och du börjar känna dig varm igen försvinner varmvattnet och ut strömmar iskallt vatten. Du ska precis hoppa ur den iskalla duschen när varmvattnet börjar strömma igen. Hur reagerar du? Du stannar kvar och njuter av värmen. Kort efter blir det kallt igen och din första reaktion blir att fly ut från den kalla duschen men så kommer värmen tillbaka…

Så ser en våldsam relation ut. När du hittar kraft i att lämna vänder ofta relationen till något bra/bättre och när du precis börjar slappna av igen kommer våldet med rasande fart. På så sätt bryts man ner både psykiskt och fysiskt och tillslut är kroppen och hjärnan så nedbrutet att det kan vara svårt att lämna utan hjälp.

En liknelse som jag tycker säger ganska mycket och kan vara lite lättare för en utomstående att förstå hur våldet fängslar. Vill ni läsa mer om vad våld är – fysiskt, psykisk eller verbalt våld hittar ni artiklar och krönikor på herown.se.

Hur tar en kvinna sig ut ur en relation där det förekommer våld? 

Det gör hon själv, själv med hjälp av stödet som finns i samhället. Som en klok sa, hjälpen man får från myndigheter, socialtjänst och kvinnojourer kan likna en barnmorska. Barnmorskan finns och stöttar, vägleder och ger dig alla råd du behöver men du måste själv krysta ut barnet. Hjälporganisationer finns, kvinnojourer och stöd finns men första steget är att be om hjälp och våga berätta. 

Her house Foundation

Bild: Her House Foundation

Vilken hjälp finns att få från samhället om man som kvinna tvingas fly från sitt liv på grund av våld?

Polisen i första hand, pågår det en misshandel eller om misstänker att det pågår våld ska man ALLTID ringa polisen i först hand. Polisen ska sedan koppla in rätt personer så som socialtjänst, kvinnojour, skydd och stöd. Jag vågar nog säga att vi har ett bra skyddsnät när det kommer till kvinnojourer runt om i landet, det är inte där det brister. Samhället brister i form av stöd och hjälp med bland annat bostad. Men också i rättsprocesser som blir nedlagda, barn som förloras i vårdnadstvister, barn som far illa och kvinnor som mister sina liv. Stöttning och hjälp finns i större delar av landet men hjälpen och stödet ser olika ut i varje kommun, vissa kommuner har större stöd och hjälp än andra. Tyvärr.

Hur kan vänner och familj hjälpa till på bästa sätt? 

Finnas till, ge värme, kärlek och förståelse. Man kan också som anhörig läsa på om våld. Genom kunskap och förståelse tror jag det blir lättare för anhöriga att finnas till, både för sig själva men också för den utsatta.

Vad kan samhället och privatpersoner göra för att hjälpa till? 

Vara lyhörda, läsa på, ta samhällsansvar såsom civilkurage och säga ifrån. Våga knacka på dörren om du misstänker våld, det kan avstyra en pågående misshandel och kan rädda liv. Ring alltid och anmäl till polisen om du misstänker en pågående misshandel. Man kan också välja att stötta organisationernas arbete i form ut av månadsgivare eller donationer. Men det vi alla kan göra är att ta samhällsansvar och göra våra röster hörda. För den slutliga påverkan kommer uppifrån.

*

Vill du läsa mer om Her House Foundation? Klicka här!