Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!
[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]
Har du sett serien “Indian Matchmaking” på Netflix? Om inte, kommer här en kort sammanfattning: I åtta avsnitt följer vi den professionella äktenskapskonsulten Sima Taparia, i hennes uppdrag att se till att sex singlar hittar sin stora kärlek hela vägen fram till altaret. Helt enkelt, arrangerade äktenskap fast i en modern tappning. En slags djupdykning i indisk kultur, men likaså en serie kring frågor vi alla ställer oss, indier eller inte.
En av dessa singlar är Aparna. En hårt arbetande advokat från Houston, som vid 34 års ålder känner att det är dags att testa andra medel för att hitta sin partner. Hon har nästan tappat hoppet, det finns ju inga vettiga män att hitta hur mycket hon än letar? Hon menar att utbudet faktiskt är så pass kasst, att hon knappt kommer iväg på en dejt. Först och främst är de få som ens kommer över tröskeln utseendemässigt, det finns ingen poäng i att ta en drink med någon kortare än 180 cm eller faller utanför ett ålderspann på plus minus några år. Sedan har vi de mycket viktiga checkboxarna i form av vilket universitet han ska ha gått på, vilken exakt utbildning han har, vilket yrke det ledde till – självklart inte inom juridiken som hon själv, det vore förskräckligt – vilka länder han ska ha besökt, vilka han vill resa till och hur han beter sig på en resa. Och! Han får absolut inte vara rolig. Den skojiga typen har aldrig varit hennes melodi, så den går genast bort.
Vare sig det stämmer eller inte, så lyckas Netflix strålande med att måla upp Aparna som en väldigt jobbig person (några exempel här). Ett omöjligt uppdrag för denne äktenskapsmäklare och generellt orimlig i sin syn på vad som funkar och inte. Kan hon inte bara ge det ett försök?
[su_quote class=”.su-quote-style-default{font-size: 28px !important;}”]Släppa taget om vår inre Aparna som inte hittar det hon letar efter, för hon kommer inte över tröskeln till ett försök.[/su_quote]
Jag är övertygad om att vi alla har en inre Aparna, i mer eller mindre utsträckning. En röst som är expert på att rannsaka vad det än är som står framför oss och granska möjliga brister på studs. Inte bara när det gäller en potentiell dejt, utan alla sammanhang som medför en förändring. Ett nytt jobb eller ett nytt boende – har vi inte stått där med checklistorna och till slut insett att det inte håller måttet och därför struntar i att ens skicka in ansökan eller gå på visningen?
En vän till mig vill gärna hitta ett nytt jobb. När jag frågade henne hur sökandet gick sa hon att hon har kikat på varenda annons som LinkedIn har att erbjuda, men ingenting var särskilt spännande. Under en gemensam promenad tog jag över hennes mobil och scrollade igenom flödet själv. Med en order att skriva ner allt jag sa, stod hon en kvart senare med femton titlar i handen. Jag hade inte hittat ett hemligt hörn bland annonserna, utan snarare kikat på dem med ett väldigt öppet sinne. Någon var till en titel som hon knappt kände igen, en annan innebar en nisch hon inte var helt bekväm i, en tredje inom en bransch som verkade rätt osexig och en fjärde var bara inte riktigt “hon”. Jag hade garanterat reagerat likadant i hennes situation, men som utomstående var det enkelt att se förbi alla dessa ursäkter. Och skicka in en ansökan.
Visa det här inlägget på Instagram
För poängen är inte att sänka sina standards, det är att inte låta kraven däremellan göra en handlingsförlamad. Min vän ska inte byta ett jobb mot ett annat för saken skull, utan hitta ett som hon verkligen gillar. För att lyckas med det krävs det ju allt som oftast ett gäng intervjuer och innan dess otaliga mail, CV:n och ett eller tre telefonsamtal. Ingen ska heller hoppa in i en ny relation för sakens skull, det slutar liksom aldrig bra. Utan av bara rätt anledningar bestämma sig för att just denna person är värd att satsa på, men för att landa där krävs det för de flesta i alla fall en dejt eller två. Innan dess ett antal konversationer på valfri app, varav ett gäng av dem går rakt åt pipsvängen på grund av en oskön kommentar, ett samtal som dog eller hoppsan det fanns visst en stackars flickvän där i bakgrunden ändå. I slutändan var de klyschigt nog byggstenar till dit vi ville nå. En handling, istället för ouppfyllda checklistor.
Den där känslan många pratar om när de letar ett nytt hem, är just den när man överger dessa checklistor. Även om platsen inte tickade alla boxar – så kändes den som hemma. Och det är väl viktigare än alla krav man kan tänkas ställa? Likaså jobbet som verkade så perfekt på pappret men inte var det i praktiken, kanske är det dags att ge den oväntade nischen eller den knasiga titeln en chans? Släppa taget om vår inre Aparna som inte hittar det hon letar efter, för hon kommer inte över tröskeln till ett försök.
Om inte annat blir det alltid en bra historia. En fruktansvärd date eller konstig jobbintervju, de är som lägenhetsvisningarna med bilder som överträffar verkligheten. Ett gott skratt och en kul anekdot. Och blir det inte en fullträff kan man göra det vi alla borde göra med våra checklistor – dumpa dem.
