En tanke har slagit mig. Inte bara en gång, nej detta ämne är återkommande i mina dagliga funderingar. Något som jag också känner ganska starkt för, nästan så att jag vill kämpa för att få göra den hörd. Tur att man har en plats som denna att få göra just det, eller hur? Så, låt oss gräva lite djupare – i nördarnas revansch.
Under hela min skoltid fanns det tydliga sociala hierarkier, de lever nog fortfarande kvar om än i andra former? Helt enkelt en slags statusskala som placerade personer och gäng i olika grader av coolhet. Under min högstadietid avgjorde ofta sömmarna på jeansbakfickorna var på denna skala man stod. Tydliga sömmar á la True Religion eller den broderade Victoria Beckham-kronan var riktiga toppspelare. Även de mer de klassiska markörerna som antal hemmafester, första fyllor och annat semiförbjudet för en 13-åring, kunde snabbt förflytta personer från osynlig till desto ballare. Pubertala erfarenheter och logotyper satte liksom standarden för hur häftig och intressant en person tycktes vara. Inte särskilt konstigt, tonåringar fungerar väl i mångt och mycket så? Det som sedan kunde knuffa ner en person till bottenskiktet på skalan, var dock inte bara motsatser till dessa. Fel kläder och en oskyldig aura kanske inte gick hem på just min högstadieskola, men det gjorde inte heller intelligens och absolut inte intresset för att bättra på den. De smarta kidsen fick inte hänga i de coola kretsarna. Att genuint tycka bilogilektionen var intressant var nog den kortaste genvägen till statusskalans ground zero, och detta i en förort som ironiskt nog är ordentligt akademikertät.
Klipp till senare studier och kommande arbetsliv och statusbegreppen skakas om ordentligt. Världen blir lite större än högstadiets fyra väggar och nya platser dyker upp som plötsligt värderar allt detta som tidigare varit så himla fel. Pluggisarna får gå på sina utbildningar med betygen de slitit så hårt för, hoppa på sina svåråtkomliga internships och lite mer rakryggat jobba mot sina mål. På engelska kallas de ofta late bloomers, eller som jag vill benämna det: första stadiet nördrevansch.
En annan typ av, ja, nörd, var den grupp som tidigare än många andra förstod storheten i de verktyg och spårk vi faktiskt är helt beroende av idag. Att anställa en vass programmerare eller utvecklare är inte bara svårt, det råder snarare ett rekryteringskrig om de bästa talangerna inom tech. En yrkeskår som långt innan alla startup-snubbar i fleecetröjor satte ribban för hur deras nörderi slår högre än märket på deras jeansfickor. Att vara klassad som “datanörd” var inte direkt positivt i mina tonår, tänk om man hade vetat att just den benämningen är något av det mest eftertraktade vi har 2022? Nördrevansch, stadie två.
Om vi blickar utanför de enskilda karriärsstegen, så upptäcker man dessa tendenser även på en större skala. Tidningar som täcker de största händelserna inom näringslivet skriver mer ofta än sällan om bolag som utvecklar spel. Inte bara har dessa datanördar gjort sitt intresse till en professionell sport, spelen de utövar utgör också bolag som säljs för miljarder och som plötsligt platsar i näringslivets finrum. På tal om finrum, så presenterades även en konstutställning nyligen av galleriet Serpentine i London som vanligtvis visar sina nutida verk i lokalerna i Kensington – men denna gång blir besöken istället via spelet Fortnite. När både kultursfär och börshajar riktar blickarna mot det som tidigare skrattats åt, kan jag inte hålla mig från att le inombords. Ett litet skifte, och en väldigt stor revansch.
Jag kan verkligen ingenting om programmering eller spel, men jag var däremot en tvättäkta pluggis under min skoltid. Den typen av utmaning som skolan bjöd på passade mig väldigt väl, jag gillade att få gå in i ämnen och försöka förstå allt inom dem. Den lilla nystart jag kände senare i skolgången var så välkommen, att skamlöst få nörda ner sig i vilket område som än var aktuellt var en rätt befriande känsla. Och det är det fortfarande. Om det så är böcker, en viss typ av musik, en filmgenre eller matlagningsstil, att skylta med sina mest djupgående intressen har gått från att utmana din plats i hierarkin – till att bli det som just gör en cool. De intressen som du gömde från klasskompisarna för 15 år sedan, är nu det som borde skrytas om mest av allt.
Som författaren John Green fint formulerat det (fritt översatt), Nördar som oss är tillåtna att på fullaste allvar vara entusiastiska kring saker. Inte bara tycka att de är helt ok, utan faktiskt älska dem. Så när folk kallar personer för nördar, säger de egentligen “du gillar verkligen det du håller på med”, vilket i själva verket är en ganska kass förolämpning.
Kanske är det min egna revanschlust som gör att jag ser denna röda tråd lite överallt och känner så starkt för den. För alla dem som nu står i rampljuset, som i yngre år nog aldrig räknade med det. De vetgiriga och passionerade, vars brinnande intresse var desto viktigare än vad några sociala regler någonsin lyckades bli. Ni har min djupaste respekt och får mina största applåder, för om det är något som toppar min personliga skala, så är det att ta sina intressen på allvar. Du som nördar ner dig riktigt ordentligt, i det som just du tycker är så ofantligt spännande. Jävlar vad cool du är.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
