Är det sommaren eller han som gör mig kär?

Bild via Pinterest/HBO

Det är ju någon vedertagen romantisk prägel på den här årstiden. Det liksom ligger i luften. Som om hjärtat fryser till is under vintern och så smälter det fram på våren och lagom tills väderprognosen visar sol och 20+ så står det i lågor. Sju sorters blommor under kudden på midsommarnatten är mer avgörande för mig än den där nyårskyssen som jag ändå aldrig tycks tajma, och det är väl i och för sig också anledningen till mitt fattiga kärleksliv under vinterhalvåret men ändå… Sommaren är här och fjärilarna har äntligen fått luft under sina vingar! Ja, ni har gissat rätt – jag (tror jag) är kär.

Eller okej, i sanningens namn har vi precis börjat träffas han och jag, så vid närmare eftertanke är jag nog snarare förälskad än kär. Blixtförälskad dock! Det känns lite annorlunda den här gången. Den här känslan som gör så att det faktiskt fysiskt bränner lite i bröstet. Som om om jag får den varmaste av feber bara av hans närvaro. På ett härligt sätt då.

 

helt plötsligt håller man handen på Ica och pussas i rulltrappan

 

Tro det eller ej men det är få gånger i livet jag har slagits av den här känslan och lustigt nog har det alla gånger varit i början av sommaren. Kanske är det naturligt att vara lite mer mottaglig när allt runt omkring blomstrar och livet är enkelt… Nätterna är ljusa, spontaniteten är rutinen och det är inte bara benen som är nakna. Allt vi säger och gör känns lite mer intimt just nu.

Med rätt person faller vissa saker sig så naturligt. Typ som att man bara ses några gånger och dricker vin i solnedgången, helt plötsligt håller man handen på Ica och pussas i rulltrappan till tunnelbanan. Några dagar senare har ytterligare en tandborste flyttat in i badrumsskåpet och till och med saltlakrits som är så äckligt, har fått en hedersplats i godisskålen. Det känns lite annorlunda den här gången och jag förstod det först nu när jag kom på mig själv att låsa igen kontoret och sammanfatta dagen som “den dagen då jag tänkte på honom hela dagen”. Det har knappt gått 12 timmar sedan vi sågs så jag vet inte om jag kan eller får säga redan att jag saknar honom. Men det känns faktiskt som att jag gör det… eller kanske som att jag alltid har saknat honom?

Det återstår att se. Men ja som sagt, det känns annorlunda den här gången!

xx
Steph