Bildkälla: Pinterest
Att känna sig ensam, och då menar jag inte att vara själv, kan kanske vara den absolut värsta känslan som finns. Jag undrar också om den kan vara grunden till alla andra hjärtskärande känslor som går att jämföra med. Förutom ofrivillig ensamhet skulle jag säga att de värsta känslorna vi blir tvungna att vara med om i alla anseenden handlar om att bli lämnad. Antingen på grund av bortgång, eller i kärlek.
Känslan som kvarstår utöver den enorma, hjärtskärande, luftkippande saknaden är: ensamhet. En person som lämnar ett tomrum skapar just det, ett tomt rum. Och i det tomma rummet sitter man, eller kanske snarare ligger, ihopkurad på sängen, i soffan eller på golvet och frågar sig själv hur det ska gå att överleva detta eko av loneliness.
Varje gång jag har upplevt denna känsla (tyvärr är ju livet så, toppar och dalar) i det mörkaste av hål, har jag om än bara för några sekunder då och då, ändå påmints om att jag inte är ensam på riktigt, och det är precis vad jag säger till alla mina vänner som går igenom samma sak. ”Det kunde varit fasansfullt mycket värre”. Att förlora någon man älskar, om vi pratar utifrån att man inte vill förlora den, är väl enligt de flesta av oss den största rädslan?
Men i dessa stunder har jag alltid haft min familj. Mina vänner. Mitt allt. Det finns människor som inte har det. Ett allt. De som är, på riktigt, ensamma. Kanske har de valt att vara själva, men de måste finnas stunder då även de känner ensamheten i en självvald ensamhet? När Instagram fylls med bilder på långbord, blomkransar och snaps på midsommarafton eller när ett år ska bli ett annat, klockorna ringer och ljudet av fyrverkerierna tystnar.
I Sex and the City-filmen får Miranda, som på nyårsafton är separerad från sin man, panik över att vara ensam trots att hon inte har någon lust att göra något annat. Hon ringer sin bästa vän Carrie som gått och lagt sig, deprimerad över Mr Big och det bröllop som aldrig blev till, och berättar att hon känner sig patetisk. Till låten Auld lang syne springer Carrie genom Manhattans snötäckta gator iklädd pyjamas, päls och klackar (såklart) hem till Miranda precis i tid till tolvslaget och säger, ”You’re not alone”. Det går att känna igen sig, och tanken slår mig igen att det finns människor som inte har någon att ringa. Inte en enda. Och så var det julen.
När jag tänker efter så kan jag inte tänka mig en svårare högtid att vara utan nära och kära. Inte för att man inte kan det, det går alldeles utmärkt, men för att julen är en så självklart social högtid. Du förväntas sammanstråla med en massa människor. Det närmsta jag kommer i känslan är när jag under en påskledighet, då bosatt i London, av någon anledning valde att inte åka hem och hälsa på familjen. Min dåvarande engelske pojkvän åkte hem till sin familj utan att fråga om jag ville följa med (snällt av honom) och alla mina vänner hade såklart valt att göra desamma. I flera dagar låg jag mest ihopkurad i min säng i en främmande stad med värk i bröstet. Ändå hade jag någon, de var bara inte där, ett par flygmil bort.
Det är enkelt att slänga sig med att julen bara är fylld av stress och klappar som måste köpas eller mat som ska ätas. Men ändå får jag, som så många jag känner, komma hem till ett uppdukat julbord i ett varmt hem och hinner förmodligen inte ens blinka över tanken på hur tacksamt det är. Tänk om det inte fanns där. Tänk om du denna dag, när alla går på julledighet, inte skulle veta vad du skulle ta vägen? Kanske har du ingen att åka hem till, kanske har du inte ens ett hem.
Enligt Anders Hansen, läkare och författare till bland annat Hjärnstark, är vi människor menade att leva i grupp, och han menar att det kan vara direkt skadligt, om inte dödligt, att vara ofrivilligt ensam. Jag har inte svårt att förstå det när jag tänker på den där gången i London. Går man tillbaka i tiden har ensamhet inneburit undergång, och detta sitter så djupt rotat i oss människor, att vårt stressystem allt som oftast slår på när dessa känslor uppstår, helt av sig självt. Den här stressen, om den blir långvarig, kan bidra till hjärt- och kärlsjukdomar.
Ingen ska behöva vara ensam på det här sättet, på något sätt som inte är frivilligt. Se dig omkring. Fundera. Bara genom att tänka tanken, och faktiskt inse hur tacksamma så många av oss kan skatta oss, kan vi se bortom självklarheten att alla tillhör en familj, eller har massor av vänner. Det är inte självklart. Kanske känner du någon som du faktiskt skulle kunna bjuda in på julafton? På juldagen? Hela julen lång? Låt den eller de vara med och var den som är den som skapar den nya, moderna, familjen.
Är du ensam? Var inte rädd för att berätta det.
