Krönika: Jag är gravid med tvillingar

En krönika av Stephanie Strauch som är gravid med tvillingar. Ni kommer få se mer av Stephanie här på FORNI framöver!

 

 

Jag är en person som lätt kan uppfattas som otålig. När jag väl har bestämt mig för något så vill jag att det ska ske direkt, och gör därför allt i min makt för att knuffa ödet åt det hållet. ”Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge” är ett uttryck jag aldrig har kunnat identifiera mig med. Jag åt alltid upp min glass i samma sekund som jag fick den. Varför skulle det ligga någon som helst värdighet i att vänta med att äta den? Då skulle den ju smälta, kladda och inte alls vara lika god.

Den 29:e december 2017 klockan 07.15 på morgonen fick jag mitt första barn, min dotter Lykke. Än idag känns det nästintill bisarrt att skriva ordet ”dotter” för då betyder ju det att jag är mamma? Jag tror det är ett av de mest laddade orden som finns. Mammor är inte otåliga, mammor planerar långsiktigt och tar rationella beslut som lyser upp vägen som en ledstjärna när det blir mörkt.

Jag är dålig på att planera långsiktigt och ta rationella beslut, just för att jag är otålig. Som tur är kommer Jonas in i bilden där. Lykkes pappa, min första och sista kärlek. Han är lugn, rationell och sådär filmiskt realistisk. Han säger ”Nej Lykke, så gör man inte, det är inte okej att kasta mat”, när hon slänger korvstroganoff på golvet som en tornado. Han hämtar henne alltid prick 16.00 på förskolan. Han är aldrig sen. För sådan är han. Jag är en person som låter henne gråta mot min axel, om hon behöver det. Jag ger henne all kärlek jag har, varje dag, oavsett, för sådan är jag och sådan vill jag vara. Men så är jag också mamman som kommer sent till förskolan då och då.

Jag bestämde mig redan långt innan Lykke kom att jag ville ha två barn. Vi skulle vara fyra stycken. Jag, Jonas och två barn. Ett jämt tal som passar i mångt och mycket. Jag har ofta tänkt att livet är anpassat för familjen bestående av två vuxna och två barn, och möjligen en hund (nu gillar jag förvisso inte hundhår… men ändå). Under Lykkes första år kunde jag liksom inte förlika mig med tanken på att vara gravid igen. För helt ärligt, vem utsätter sig egentligen för fenomenet ”att föda igen” när man väl gjort det en gång? Den 3 oktober 2019 låg jag ändå på en brits på Mama Mia (en mödrar vårdcentral i Stockholm) för att jag hade vaknat en dag några månader tidigare, och känt mig otålig.

Jag har aldrig reflekterat något särskilt över tvillingar, det är något som aldrig riktigt berört mig, eller överhuvudtaget nått mig, genom allt brus. Det är väl häftigt har jag tänkt, och kanske lite konstigt? Ja, mest konstigt, tror jag? När barnmorskan la ultraljudskameran på min mage sa hon lugnt ”Hjärtat slår fint, allt ser jättebra ut och ni ska få en liten bebis!”. Och precis där och då, var livet perfekt. Jag höll Jonas i handen och ett lugn spred sig i min kropp. Jag såg visionen av min lilla familj i framtiden – bestående av mamma, pappa och två barn (ingen hund.). Vi såg lyckliga ut.

 

 

MEN! Vet ni! Herregud ni ska få tvillingar!”, ”Ja det är sant, det är tvillingar!” utbrast plötsligt barnmorskan. Mitt hjärta stannade. Jag minns inte vad jag tänkte förutom att jag någonstans intalade mig att det inte kunde stämma, det är inte sant? Hon har sett fel, för jag är gravid med ett barn. Det är så det ska vara. För jag vill ju bara ha två barn totalt? Helst ingen hund, men absolut inte tre barn. Tårarna började rulla ner längs mina kinder, och jag minns att jag pep ”förlåt, men jag vet inte om jag klarar det här”. Panik, skräck, rädsla och ånger kokade sakta upp inom mig och började sprida sig genom min kropp. Hur blev det såhär, jag vill inte det här, jag klarar inte det här, jag vågar inte det här.

Är du verkligen helt säker på att båda lever?” grät jag. Jag hoppades innerligt att hon hade sett fel, att det bara var en bebis i min mage. För jag ville inte förlika mig med tanken att önska att ett av mina barn inte hade ett hjärta som slog. Vilken typ av mamma önskar något sådant? I flera veckor grät jag. Det fanns inte ett ord en människa kunde säga för att lugna mig. Jag var övertygad om att jag inte skulle klara det, varken fysiskt eller psykiskt. Jag övervägde att ta bort dom, men jag visste inte hur jag skulle kunna leva med mig själv om jag gjorde det? Jag kände mig så otroligt vilsen, trots att Jonas höll mig hårt i handen och viskade lugnt ”Vi klarar det här”.

Efter två veckor satt jag i en obekväm stol på Mama Mia och stirrade ut på vad som tycktes vara detta lands enda utbud vad gäller väder – regn. Det kändes sorgligt på något sätt. Som att vädret representerade mina känslor. Barnmorskan frågade om vi hade hunnit landa lite, och kanske kommit fram till ett beslut? Jonas höll mig fortfarande i handen, jag vet ärligt talat inte om han någonsin släppte den. Barnmorskans bruna varma ögon tittade försiktigt på mina svullna ögonlock och sa: ”Vet du, Moder Jord jobbar verkligen på underliga sätt. Oftast när jag utför ultraljud, ligger det en bebis i magen. Men ibland, väldigt sällan, händer det att jag ser två små tickande hjärtan på min skärm. Och då tänker jag genast, men vad är det här för fantastiska små bebisar, som Moder Jord gjort två upplagor av? Det är en gåva så stor att en inte var nog för denna värld”. Jag grät lite till, andades djupt och tittade upp.

Det hade slutat regna.

*

Av: Stephanie Strauch

Vill du få fler uppdateringar från FORNI och Stephanie? Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev här!

 

Artiklar att lyssna på
TILLBAKA
!!