Krönika: Männen jag begravt

Jag fick en gång frågan om jag var spirituell. Jag svarade nej, men jag tror på energier. Eller egentligen var det faktiskt jag som ställde frågan och någon annan som svarade. Jag tänker på honom ibland. Det var någon jag dejtade för ett par år sedan, han har kommit att bli lite av en mentor för mig. Jag kan känna av hans energi när jag går förbi restaurangen där han äter sina sena luncher på och ibland tar jag till och med en omväg även fast det är stängt. Jag kanske låter som en stalker och det kanske är precis vad jag är. Men det är ju inte för att träffa honom som jag går förbi där. Det är bara för att få en liten dos av hans energi.

Jag kunde aldrig se oss bli ett par.

Han kom in i mitt liv som en snuttefilt och jag behandlade honom som en dörrmatta. Han gav mig så mycket fin energi medan jag bara trampade in min smutsiga i honom. Jag skäms nu när jag tänker på det. Det var han som bröt med mig tillslut och jag förstod inte varför. Det gjorde ont i mig trots att jag ändå inte kunde se oss bli ett par. Det gjorde ont trots att bollen legat på min planhalva hela tiden, eller kanske är det just därför som det gjorde ont. Helt plötsligt var det ombytta roller.

The principle of least interest” kallas den sociologiska teorin bakom det här fenomenet. Det uppenbarade sig för mig för några veckor sedan då min yogalärare avslutade klassen med att säga något som “the person who cares less has the most power”. Det låter kanske helt taget ur sitt sammanhang men det fick mig att verkligen att inse hur i princip alla relationer bygger på den här maktbalansen.

Det handlar kanske inte bara om att ge och ta. Kanske handlar det om att ge mycket men inte allt, och att ta – men inte för givet. Helt enkelt försöka bry oss mer om att bry oss mindre. Det är ju just det “The principle of least interest” handlar om. Vi bryr oss mer om den som bryr sig mindre och idag fick jag det återigen bekräftat. Jag har börjat träffa någon och jag har slutat bry mig om andra. I samma veva kommer männen jag begravt som brev på posten och hemsöker mig. (Eller i form av kryptiska sms…)

“Hej Stephanie. Lämnade ett meddelande på ditt kontor. Jag är gravid.”

Jag stämplar in och mycket riktigt, där ligger en liten ihopvikt lapp på mitt skrivbord.

“Jo, såhär är det. Har tänkt en del på dig och vår korta men fina romans… så om du inte är sambo, förlovad, eller gift; följer du med mig på en drink efter jobbet ikväll? Lika bra att gå rakt på sak, det ligger ju i din natur så det blir bara ett ja eller nej.”

Min kollega (aka Mr. “All I want for Christmas is you”) är som ni förstår inte gravid men han vet minsann exakt hur han ska fånga min uppmärksamhet och nu är han törstig dessutom. Jag vet att jag borde svara nej, men jag tror på energier.

Kanske kommer julen tidigt i år…?

xx Steph