Bildkälla: Pinterest
Jag har börjat med en ny sysselsättning så här i dessa underliga tider: speed-social-social-distancing. Vad betyder det här då? Jo, det är lite som speed-dating fast naturligtvis anpassat till samhällets nya regler och inte minst anpassat till vår nya livsstil nu när de flesta jobbar hemifrån. Jag som är ett socialt vrak börjar bli knäpp utan vardagens sociala stimulans så i spåren av Corona har jag bytt ut den obligatoriska eftermiddagskoppen med kollegorna till speed-dates över en walk & talk-take away. Det är inte bara ett oerhört motiverande avbrott från hemmakontoret men också ett perfekt sätt att ta ifrån pressen och stressen när det kommer till dating. Mest eftersom aktiviteter i dagsljus känns ganska oskyldiga och kravlösa. Okomplicerade helt enkelt. Inte minst för det faktum att “plikten kallar” är en rimlig ursäkt om man av någon anledning vill hålla mötet kort medan “arbete hemifrån” ger flexibelt utrymme för en påtår.
Sagt och gjort, en onsdag för ett par veckor sedan avrundade jag ett Zoom-möte lagom tills att koffein-abstinensen kickade in sisådär strax innan kl. 15, och begav mig till Strandvägen för en promenad i vårsolen. Efter en lite sen ankomst i vanlig ordning hälsar jag på min nya bekantskap med en “foot-five”. Han sträcker fram en ljummen soya latte, skakar på huvudet och säger med glimten i ögat “Vi har tio minuter till Djurgårdsbron, har vi inte klöst ut ögonen på varandra tills dess får vi fundera ut nästa steg i vår flyktiga relation…”
Redan då börjar det glöda i min lilla låga av attraktion och desto längre vi promenerar desto mer växer den. Friska vindar leder oss kors och tvärs över Östermalms gator i jakt på skydd mellan husen och efter en lång omväg har vi till slut nått bron. Där bestämmer vi oss för att körsbärsträden, som så lägligt blommade i Kungsträdgården den där veckan, fick bli nästa destination (hur romantiskt än sen?!)… om det inte vore för aprilvädret som gick från sommar till apokalyps på två minuter. Jag tror att alla som bor i Stockholm minns den här dagen, helt plötsligt var mina solglasögon täckta av snö och vid ett tillfälle kändes som om inte bara mina kinder men till och med mina tänder skulle börja fladdra i vinden om jag ens öppnade munnen. Precis då passerar vi Hotel Diplomat som lyser av värme likt en hägring tvärs över gatan.
Vi bestämmer oss för ett pitstop över ett glas bubbel och efter ett par magiska timmar och tusen frågor senare börjar vi motvilligt avrunda för att återgå till verkligheten och vardagen. Och om jag någon gång känt att jag på riktigt blivit tagen med storm så var det den här dagen… bokstavligen. Sen går vi åt varsitt håll.
Han, med mössan neddragen till näsan och jag, med paraplyet som en upp-och-nedvänd svamp. Jag hinner bara promenera till närmsta gathörn innan min telefon ringer och jag hör hans röst i andra änden “Någonting säger mig att vi aldrig skulle gått härifrån…”. Jag vänder mig om för att se om han är kvar och mycket riktigt, där står han framför entrén till hotellet. Sjöblöt, uppgiven – och livsfarligt inbjudande.
Jag hinner bara tänka “Ska vi stanna?” och i precis samma sekund kommer svaret. “Vi stannar.” säger han och lägger på.
Fortsättning följer….
x Steph
*
Vill du läsa mer om Stephanies dating och Sexpectations? Klicka här!
