I ett poddavsnitt som jag spelade in för ett par veckor sedan frågade jag min gäst varför mammor inte är snällare mot sig själva? Jag vet inte om hon egentligen hade något bra svar, men jag funderade vidare mycket på frågan efteråt. Inte bara mammor, utan kvinnor generellt. Människor, om vi nu ska vara sådana. Varför är vi så elaka mot oss själva? I hela mitt liv har jag fått höra att jag ska behandla mig själv som jag behandlar min bästa vän, men om min bästa vän sa bara en av alla de taskiga grejer jag tänker om mig själv varje dag hade jag undrat om hon fått en psykos.
För imorse när jag tvättade ansiktet sa jag till mig själv i mitt huvud att mitt ansikte är så ofräscht med alla finnar och pormaskar. När jag klädde på mig tänkte jag ”jag tar någonting som inte visar min stora mage”. Några minuter senare röt jag ifrån mot min son som absolut vägrade klä på sig, varpå jag direkt efteråt tänkte ”varför är jag en så dålig mamma?”. Precis innan vi gick hemifrån suckade jag och funderade på varför jag var så lat imorse som snoozade tio minuter extra istället för att plocka undan lite hemma, lägenheten ser ju förjävlig ut.
Jag hinner helt enkelt inte ens hemifrån på morgonen innan jag har tänkt en handfull riktigt taskiga kommenterar om mig själv. Och så blir jag ledsen när jag kommer på mig själv med att tänka så. Självklart blir jag också mer mottaglig för när andra är elaka mot mig själv, om jag tillåter mig själv att tänka så precis hela tiden. Istället för att säga ifrån och stå upp för mig själv.
Från och med idag ska jag ändra på det här har jag bestämt.
Här kommer 5 knep på hur jag ska gå tillväga för att bli snällare mot mig själv:
- Varje gång jag råkar tänka en elak tanke om mig själv, måste jag kompensera den med att tänka en snäll sak om mig själv istället. På så sätt börjar jag öka upp snällnivån även om det dåliga tankesättet fortfarande sitter i (svårt att bryta gamla vanor…).
- På kvällen brukar jag tänka på 3 saker jag är tacksam över. Jag ska ändra det till att tänka på 3 saker jag är tacksam över mig själv för istället. Typ ”Jag är tacksam över min kropp som gav mig mitt barn”.
- Jag ska yoga och meditera regelbundet. Träning utsöndrar endorfiner som gör att jag automatiskt tycker mer om mig själv.
- Jag ska läsa ”Depphjärnan” av Anders Hansen – för andra gången! En bra påminnelse till varför hjärnan fungerar som den gör.
- Jag ska klappa på mig själv varje dag. Att ge sin egen kropp den fysiska beröring som vi ger andra människor vi bryr oss om borde vara en självklarhet. Jag ska ge min kropp fysisk kärlek för att visa mig själv att jag är bra.
Jag är så trött på mina låga tankar om mig själv, ingen får vara taskig mot mig, inte ens jag själv faktiskt. Så nu bryter jag det här! Är du med mig?
