Jag vet klart och tydligt vem jag var innan. En nybliven mamma som längtade tillbaka till något sorts normaltillstånd – stressad för det mesta, en gnutta ängslig, trött på den sociala pressen, jagade lyckorus, ville hela tiden framåt och vidare mot nya äventyr. Trodde att mammalivet skulle få mig att vilja chilla ner, settle down, köpa hus utanför stan och känna mig normal. Bara vara mamma och inte så mycket mer (inte för att det är så bara!).
Det kom en pandemi, den var svår att förstå sig på och omöjlig att förutspå. Jag skulle iväg på den första resan efter bebis med mina tjejkompisar 16:e april 2020. En weekend i London med många drinkar och alldeles för dyr shopping, herregud vad jag såg fram emot det! Att bara få vara Michaela för en hel helg. Exakt en månad innan vår resa började världen stänga ner sina gränser, resan sköts upp, vi gör den i höst istället bestämde vi. Jag fick corona i samma veva tillsammans med min fästman och 9 månader gammal bebis, vi satt på balkongen en timme om dagen för att få frisk luft och åt sallad dagens alla måltider eftersom maten inte smakade någonting. Jag tänkte där på våren förra året, att oj vad jag längtar till i höst när allt är som vanligt igen.
Men ingenting blev som vanligt. Hösten kom och en ny covid 19-våg likaså. I takt med mörkret som la sig över vårt avlånga land stängde vi in oss, isolerade oss i våra hem, höll tummarna för att vi får se varandra igen när knopparna brister mot våren.
Idag är det 1 år och 4 månader sedan jag kramade min mormor sist. Imorgon får hon sin andra spruta.
Jag vet inte alls vem jag kommer att vara efter den här pandemin – men jag vet att det inte är samma som innan. Jag har varit isolerad och kommit till insikter precis som du. Jag läser om människor som har flyttat till landet, insett att det är skönt att inte vara omringad av människor, som slappnar av när ingen går in för kramen någonsin. Min insikt är den raka motsatsen. Jag trodde innan pandemin att jag var introvert, men jag var bara socialt utmattad. Efter ett år med minimal social exponering sett till min pre covid-vardag vill jag bada i ett hav fyllt av andra människor. Jag vill prata, vara nyfiken, lyssna, lära mig, skratta i kör. Jag saknar känslan av att gå in i någon man tycker om och ge den en stor kram fylld med glädje. Det spritter i min kropp när jag tänker på att stå i en trång bar och försöka beställa två glas bubbel av en bartender som inte lägger märke till mig. Världen, hur ser den ut utanför min stad? Jag har nästan glömt bort. Jag vill upptäcka, se nya saker, besöka mina trygga platser. Snart är det två år sen jag träffade min farmor och farfar. Om en månad håller jag deras hand i huset i Italien.
Kan jag ta med mig något ur den här fruktansvärda pandemin, vad är det i sådana fall? Jag tror att jag kan det. Jag kan ta med mig lärdom om mig själv och hur jag fungerar. Jag kan se det här som en möjlighet för mig att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv. Vänner, kramar, röra vid någons arm när man drar ett skämt, luta sig mot en axel, hjälpa ett barn i parken som vill åka rutchkana, smaka av någons mat, dela en skål med chips, åka hiss med flera människor, botanisera i en matbutik.
Jag har lärt mig att jag är mer social än vad jag ett tag kanske trodde. Att jag växer av mänskliga relationer. Att jag älskar att vara omkring folk – inte alltid – men när jag får välja. Att ha det fria valet. Att vara själv när jag vill och inte måste, att kunna gå ner till kvarterskrogen och börja prata med en bordsgranne bara för att det känns trevligt. Välja själv, inte styras av restriktioner.
Vem är du post pandemin?
I sommar får jag krama min mormor igen.
