I slutet av dagen är vi alla Blondinbella

Bild: Caroline Rosencrantz

Några år in i Isabella Löwengrips influencer-karriär, delade hon berättelsen om hur den faktiskt hade tagit fart. Hur detta bloggnamn i själva verket var ett alter ego, ”Blondinbella” som levde ett liv bra mycket häftigare än vad Isabella gjorde. Blondinbella var cool, åt på alla rätta restauranger, kom in på ställen som få andra gjorde och hade många äldre vänner som också levde otroliga liv. En livsstil som många blev nyfikna på och fler blev dem när inbjudan kom till att följa med på resan. En öppen dagbok till detta glammiga liv, som blev startskottet till att professionalisera bloggerskan och hennes inflytande. Inte illa, för en fjortonåring och hennes alter ego. 

Denna redogörelse väckte många reaktioner. Isabellas val att ”come clean” gjorde att hon nu istället stod under eget namn och öppet berättade om sina strategier för att skapa engagemang och lojalitet bland sina följare. Intelligent enligt många, bedrägeri enligt fler.

“Hur kan man visa upp en livsstil som inte är ens egen, bara för att vinna beröm och publicitet?”

En nära vän har bott utomlands de senaste åtta åren, men bestämde sig efter många om och men att flytta hem till Stockholm igen. Den sista tiden hade kantats av en del jobbiga arbetsplatser och dessutom ett plötsligt uppbrott från en långvarig relation, så hon var definitivt redo för en ny kula. Lägenhet införskaffades, renovering påbörjades och den egna firman fick ersätta anställningen. Vännerna bortom Sverige såg pusselbitarna falla på plats på distans och skickade glada sms som konstaterade hur fantastiskt allting gick för henne. Det ser man ju på alla bilder, hur lycklig hon är. Så då måste det ju vara sant?

Jag jobbade nära en person som har ett stort inflytande på sociala medier, och satt bredvid henne när ett spännande företag hörde av sig och ville boka in ett möte. En fantastisk möjlighet för denna person, problemet var bara att företaget var stationerat i New York och de var starkt övertygade om att hon var det med. Allt pekade ju på att hennes liv fanns där och ingen annanstans, så varför skulle hon inte bara kunna svänga förbi kontoret? Hon tog ju en daglig kaffe på cafét precis bredvid dem. 

Vi delar bilder på luncher vi inte äter, städer vi inte bor i och på kläder som knappt kommer förbi kvarteret – det spelar ju ingen roll, så länge de fastnade på bild. Som sedan kan delas och visa den där härliga dagen i den vackra staden där man lever det häftiga livet. För det är också dessa bilder som älskas och inspirerar tusentals. Komponenterna till en livsstil som inte riktigt existerar, men för några sekunder kan man gärna få tro att den gör det. Bjudas in till att följa med på resan, hoppas på att det glammiga är på riktigt och nystarten är lycklig.

 

View this post on Instagram

 

A post shared by Caroline Rosencrantz (@carolinertz)

Detta är inte en klagomål på hur vi sköter våra sociala medier. Som kvinna är jag framförallt stolt över de kanaler som vi har banat vägen för och format efter våra krav och behov. Ett universum av inspiration och systerskap, som fullkomligt dominerar hur dagens marknadsföring och medier utvecklas. Återigen, inte illa för alla tonåringar med öppna dagböcker som bjöd in till ett annat liv, och som blev början på en helt ny yrkeskår. Även om dessa dagböcker inte var hela sanningen, för vem har egentligen rätten att kräva den?

“Att inte dela alla millimetrar av sitt liv på offentliga kanaler kanske handlar om självrespekt snarare än snålhet.”

Om man följer mig på Instagram kan man nog tro att min vardag är ganska solig just nu. Jag åker ut till skärgården över helgen, promenerar med min hund på morgonen och driver bolag om dagarna. Det är vinglas, kaffekoppar, springturer, nya skor och sådant som gör livet lite extra kul. Liksom min vän som flyttade hem till Stockholm och ansågs vara så lycklig, är det nog den största missuppfattningen man kan göra. Jag går igenom veckor just nu jag aldrig hoppades behöva genomleva, men de gör sig ärligt talat inte lika bra på bild som den där lunchen eller promenaden.

Det Isabella fick så mycket kritik för, att hitta på ett liv för att det väcker mer intresse än ens egen vardagsrealism, är väl vad gemene man gör. Plockar russinen ur kakan för vem säger att man måste redovisa mer än just dem. Frontar ett liv som ser enkelt, vackert och smärtfritt ut. När man i själva verket kan känna sig vilse efter år utomlands, är bottenlöst hjärtekrossad eller helt enkelt inte kan tacka ja till det spännande mötet – då ens dagliga kaffekopp i New York inte existerade utanför Instagrams ramar. 

Vissa kommer kalla det bluff, andra strategi och några kanske verklighet, i alla fall en sådan man drömmer om. I mitt fall tror jag att det är en slags rustning. En mjuk plats när livet är hårt, en livsstil som inte behöver rymma alla de vidriga veckor, arbetsplatser och uppbrott som hela livet faktiskt behöver. I slutet av dagen är vi ändå alla Blondinbella, som i mer eller mindre utsträckning formar det liv vi väljer att visa upp. Plocka de russin som vi gillar allra mest.