Bildkälla: Pinterest
Trots att vi redan börjat närma oss slutet av januari har en del av mig fortfarande svårt att begripa hur 2019 redan är över. Nytt år, nya möjligheter brukar jag ju säga men “nytt decennium, nya… ja vadå?” Jag vet inte, men jag ser fram emot att ta reda på det (och om det innehåller någon forbidden fruit).
Jag har en stark känsla av att 2020 är året då livet verkligen kommer att ta fart, inte minst mitt stackars kärleksliv, och på tal om det kan vi väl passa på att dyka direkt in i cliffhangern som jag lämnade er med sist.
Så? Visitkortet jag lämnade i hans skåp fick till min stora skräck ligga där och bakas alldeles för länge och om jag kunde sätta eld på saker med tankekraft hade nog hela vår arbetsplats brunnit ned dagen därpå. Men så tillslut, en dag, lyste min skärm upp med ett obekant nummer följt av en desto mer bekant röst, och jag kan avslöja så mycket som att jag fortfarande väntar på en dejt…En dejt som kan toppa vår första!
Kvällen med stort K började med ett långt, varmt och avkopplande bad. Nä, inte för min del såklart. Jag börjar i princip varje dejt med att springa mellan garderoben och badrummet som en yr höna i brist på tidsuppfattning, sunt förnuft och kläder (trots att garderoben svämmar över). Den här kvällen var inget undantag, förutom det faktum att jag fick ta del av det där härliga badet med honom över två minuter på telefon. Ja, han är nämligen en sån som tappar upp ett långt varmt bad efter jobbet en vanlig tisdagskväll i januari. Bara en sån sak.
En dryg timme senare står en bil och väntar på gatan nedanför. Framför den står han. I kostym, med allvarlig blick och med ett helt förföriskt leende håller han upp bildörren när jag spatserar ut på mina klackar genom porten. Han omfamnar mig i den längsta av kramar och samma sekund som jag kliver in i bilen förändras vår lättsamma kollegor-emellan-stämning till någonting helt annat, det var minst sagt en känsla av skräckblandad förtjusning som jag åkte hemifrån med den kvällen.
Bilen kör oss mot destination okänd och stannar sedan utanför en utav Stockholms finaste restauranger, som vi naturligtvis kvällen till ära har helt och hållet för oss själva. “Perfekt” tänker jag, som vid det här laget är så nervös att jag bokstavligen vibrerar fram där jag går och börjar tänka så högt att orden bara ramlar ur mig. Efter några minuter av total blackout och märkliga yttranden från min sida så sitter vi äntligen avslappnat i varsin sammetsfåtölj med ett vinglas i handen och pratar om allt från kärleken till ostmackor och årsmodellen på flygeln framför oss. Ja, ni förstår ju – våra samtal är lite som olympiska spelen i Ping-Pong och jag får återigen bekräftat att hans personlighet är precis lika spretig som min egen.
Slutligen slår vi oss ned vid bordet som är dukat för två och får rätt efter rätt med tjusiga namn som rullar in som på löpande band. Jag som normalt sett utvärderar allt jag blir serverad in i minsta detalj, blir totalt bortdribblad redan innan rätten före förrätten. Inte av maten då utan av min så kallade kollega. Ja, jag var verkligen helt och hållet förlorad i honom och hans sällskap den kvällen.
Efteråt har jag tänkt mycket på just det – den där känslan av att förlora sig i en annan person. Det var så längesedan jag fick uppleva det. Eller rättare sagt, det var längesen jag tillät mig själv, eller ens gav mig själv möjligheten att göra det. Jag tror att det är en förmåga som vi dejtande människor sorgligt nog har en tendens att begrava i något slags desperat försök till att spela svår-flörtade. Men vilken otrolig kontraproduktiv strategi det är? Kvällen var långt ifrån slut där men (!) oavsett hur det slutar är det någonting jag tar med mig in i det nya året och decenniet. 2020 är året då jag tar tillbaka förmågan att förlora mig själv. I människor. I vänner. I familjen. Kanske även i kollegor?
Fortsättning följer….
xxx Steph
* Missade ni förra avsnittet av serien? Läs den här!
Det här är så bra!!